”Jag gör ingen skillnad mellan mina målningar och mina skulpturer – de är samma andas barn”, skrev Baertling i Prolog ur ett manifest till öppen form. Just ”Öppen form” var annars konstnärens ledstjärna och hans sätt att knyta sina verk till tidens anda – ingenting var omöjligt, så varför skulle den konstnärliga upplevelsen begränsas av dukens faktiska mått? Måleriet med sina öppna triangelliknande strukturer berättar om Baertlings intresse för rörelse och hastighet, samtidigt som skulpturerna lånat sina former av målningarnas svarta linjer som alla strävar mot den oändliga rymden.

Och rymden, ja, dit hade nästan monumentalkonstverket Asamk tagit sig och det från Sergels torg, om någon nu hade vågat sig på Beartlings vildsinta förslag. Asamk nådde på skisstadiet 84,7 meter, att jämföra med Hötorgsskrapornas måttliga 62 meter. Men Baertling skapade dock en modell på nästan åtta meter, som bland annat visades på utställningen Aspect på Liljevalchs konsthall 1961 och som nu finns att beskåda utanför Moderna museet.

Konstnären var övertygad om att skulpturen skulle ha gått att resas, medan sanningen nog snarare är att ingen konstruktör ens idag hade vågat utföra bygget enligt Baertlings skisser. Men i det här avseendet var Olle Baertling en obotlig optimist, som ständigt trodde att framtiden hade nya tekniska lösningar i rockärmen.

–Jag kände Olle Baertling under hans sista fem år i livet, men då var han oftast arg på det mesta, säger överintendent Lars Nittve.

Kanske var frustrationen förknippad med tiden; att den tekniska utvecklingen aldrig riktigt hann ikapp Baertling och hans mest futuristiska idéer. Han avskydde det småttiga Sveriges ”grötkonst” och strävade istället mot de utopiska idealen. Det värsta en kritiker kunde säga var att hans verk var ”gammeldags”.

I augusti 1961 deltog Olle Baertling i en debatt om abstrakt konst med rubriken ”Ska skräpet dängas ut”, på Liljevalchs konsthall. Där går arkitekt Georg Brauner till attack och menar att den abstrakta konsten i själva verket var ett flyktfenomen och menade att målarna inte var intellektuella nog. Barbro Wallin skriver under pseudonymen Marja i SvD dagen efter: ”Baertling kunde inte låta det påståendet stå oemotsagt./.../ Konstnären går sin egen väg oberoende av kritiker och köpare. ‘Detta att konstnärer arbetar ihop och gör manifestationer är försök att föra in människor i konsten. Detta är ett sådant försök‘, sa Olle Baertling”

Kanske hade Baertling monumentalskulpturala facit sett annorlunda ut om han levt i en annan tid? Men det finns risk att hans 73 meter höga Xyya placerad ovanpå Wennergren Center och hans 525 meter långa Yayo i Riddarfjärden fortfarande hade fallit utanför det rimligas gräns och gått under benämningen ”storhetsvansinne”. Bakåtsträvande eller inte? Ändå skapade Olle Baertling ett antal projekt, där konst och arkitektur flätades samman. Tillsammans med arkitekten bakom Hötorgscity, David Helldén, gjorde Baertling en utsmyckning (han hade hatat det ordet) i entrén till den första skrapan. De kallade verket för ”estetiska rummet” och det finns, lätt restaurerat, kvar än idag.

Utställningen på Moderna museet har förstås fokuserat på hans karriär som abstrakt målare, en resa som är omgärdad av nästan enbart superlativer – ”konstnärskapet betraktas som ett av Sveriges största i efterkrigstid, ett av få med internationell genomslagskraft”, skriver utställningskommissarie John Peter Nilsson. Och ändå var Baertling både autodidakt och nydanare, en kombination som sällan leder till att omvärlden bildar hyllningskör i realtid.

I mitten av 50-talet, vågar Baertling avsluta sitt jobb som banktjänsteman, för att istället ägna sig helt åt konsten. Han har varit i Paris och knutit kontakter med Fernand Léger, Victor Vasarely och Auguste Herbin. Men ett av utställningens mest synliga syften är att frigöra denna moderna klassiker från hans tidigare plats i konsthistorien.

–Vi vill brotta Baertling ur det franska greppet till förmån för en mer amerikansk läsning, säger Lars Nittve.

Baertlings öppna triangelformade bildvärld menar nytolkarna påminner om den amerikanska minimalismen, men trots att han hade 17 separatutställningar i USA mellan 1964 och 1970 föll han inte i god jord. Inte förrän den amerikanske kritikern och konstnären Donald Judd kom att intressera sig för den udda svenskens verk började opinionen svänga.

Baertling ville inte förändra samhället med sin konst och på inget sätt avbilda naturen, istället var han ständigt i färd med att erövra framtiden med sina triangelformade fält. ”Runda former är sjuka former”, som Olle Baertling själv uttryckte det. Samtidigt är det spännande att notera att hans linjer inte alls är raka, vilket det otränade ögat vill tro. Istället är de svagt krökta och anpassade till det färgfält de omgärdar och kontrollerar, eller som Baertling själv väljer att presentera sina optiska villor: ”Denna nya konst är spatial – ett kraftkoncentrat som slungar ut sitt poetiska budskap. Den har blivit immateriell – existerar enbart som en andlig manifestation”.

Mot detta faktum blir det då extra spännande att lägga en annan historisk pusselbit. Den där Olle Baertling tillsammans med sin hustru Lisa deltar i ett demonstrationståg på första maj 1961, och tågar under ett plakat med en reproduktion av Picassos Guernica – kanske ett av konstvärldens mest politisk laddade verk. Vännen och kollegan John Einar Åberg var av åsikten att Baertling drevs av ett starkt rättvisepatos och i den postumt utgivna diktsamlingen Stenbrotten, dikter och dagboksblad finns en dikt dedicerad till Olle Baertling:

Hårda färger
onda blickar
misstrogen


Därbakom
en ömsint
vibrerande känsla
hat
mot falskhet
och översitteri

Strävan
efter andens renhet

Utställningen Olle Baertling – en modern klassiker visas på Moderna museet tom 6 januari 2008.