Aris Fioretos
Sanningen om Sascha Knisch
334 s. Norstedts. CA 305:-

Teorier och metoder för hur man skall tolka skönlitteratur brukar givetvis främst komma till användning efter det att texter skrivits, för att analysera och tolka redan befintliga verk. Mer sällsynt är att tolkningsteorin föregår själva romanskrivandet. Aris Fioretos utgör i detta avseende ett undantag. Om hans tidiga böcker uppenbart var tillkomna under inflytande av den typ av dekonstruktivistiska teorier som var populära under 80-talet så förefaller han i sina romaner "Stockholm noir" (2000) och den i dag utkomna Sanningen om Sascha Knisch snarast vara påverkad av de nyare teorier, som på senare tid fått starkt fäste på framför allt amerikanska universitet, och som ofta beskrivs som koncentrerade kring de tre begreppen ras, kön och klass. Medan Fioretos i sin förra roman diskuterade själsbiologi och skildrade en anatomiprofessor och dennes för mellankrigstiden typiska teorier, är den nyutkomna boken - som tillika utgör andra
delen i vad som ska bli en "biologisk trilogi" - koncentrerad kring frågor som har att göra med kön och sexualitet. Också här befinner vi oss på 1920-talet, men denna gång i Berlin. I centrum står Sascha Knisch som jobbar på en liten biograf i staden och i övrigt för en rätt undanskymd tillvaro. En dag ser dock Sascha en tvetydig annons i tidningen som appellerar till hans hemliga fantasier om att klä sig som kvinna.

Genom att svara på annonsen lär Sascha känna Dora, som blir hans vägvisare in i en värld av sexuell ambivalens. Och i enlighet med den typ av nutida teorier som ovan berörts så kommer romanen att utgöra en utmärkt illustration av att kön i grunden är en konstruktion och att man svårligen kan tala om någon naturlig sexualitet eller könsidentitet.
Allt detta är trendriktigt förpackat i den typ av ytterligt intrikat detektivhistoria som är så typisk för det berättande som ofta förses med epitetet postmodernistiskt. Ty berättelsen startar med Doras död, varpå vi får följa jaget i hans
vedermödor att dels rentvå sig från polisens misstankar, dels själv försöka utröna vad för slags mystiska affärer som Dora var involverad i.
Liksom i sin förra roman "Stockholm noir" lyckas Fioretos fånga en tidsatmosfär. I trilogins första del kretsade det ju kring en serie bisarra experiment i syfte att fastställa själens sanna hemvist i människohjärnan.
I den nya romanen finner vi likaledes forskare med högst dubiösa teorier. Och även nu utför man hemliga experiment, men den här gången sker de i syfte att bemöta de upplösningstendenser som präglar förhållandena mellan könen, och "återvinna den obesudlade kraft som mannen hade innan det täcka könet anlände och åter bli lik titaner".

Men om Fioretos förra roman överraskade genom sitt sätt att i skönlitterär form kasta ljus över filosofiska frågeställningar (såsom materialism-idealism), så ter sig den nya boken betydligt mer strömlinjeformad och förutsägbar i sin envetna strävan att vara oförutsägbar. Leken med könsidentiteter är för programmatisk;
den får romanen att i alltför hög grad framstå som en teoretisk produkt - som en frukt mer av intellektuella stimuli än av en strävan att bearbeta frågor som har att göra med en konkret livssituation.
Nu behöver ju inte det förra med automatik leda till dåliga romaner, lika litet som det senare med nödvändighet leder till god litteratur. Men när en skildring av sexualitet ger intryck av att ha tagit omvägen över en abstrakt teoretisk modell, så framstår resultatet åtminstone för mig som synnerligen avtändande även i estetiskt och intellektuellt hänseende.

kultur@svd.se