The Reggae compassionate act, ungefär: ”överenskommelsen om medkänsla inom reggaen”, är framtagen av en grupp europeiska konsertarrangörer i samråd med den brittiske människorättsaktivisten Peter Tatchell. Tatchells organisation Outrage har varit drivande i kampen för att motverka homofientligheten inom den jamaicanska reggaescenen, en kamp som sedan år 2004 har fått stort medialt genomslag med bland annat inställda konserter i Europa och USA till följd.

Från svenskt håll har Uppsala reggaefestival och konsertarrangören Tim Badejo varit med om att ta fram avtalet, där artisterna förbinder sig att motverka ”hat och fördomar –inklusive rasism, våld, sexism och homofobi”.

–Vi har kontaktat de agenter vi jobbar med på Jamaica och talat om att vi bara kommer att arbeta med de artister som skriver på, säger Tim Badejo.

–Det är ett försök att få ett slut på det här. De jamaicanska artisterna växte upp med attityden att homosexualitet är något dåligt, ”det står ju i Bibeln!”. Vi som arrangerar konserter i Europa och USA har försökt förklara att även om de tycker att det är fel så innebär det inte att man kan uppmana till att ta till våld mot andra människor.

Hittills har Beenie Man, Sizzla och Capleton signerat kontraktet. Arrangörerna kräver att även Elephant Man, gruppen TOK, Bounty Killa, Vybz Kartel och Buju Banton –de övriga jamaicanska artister som enligt Outrage har gjort sig skyldiga till hatbrottsuppvigling –skriver på The Reggae compassionate act innan de kan komma i fråga för konsertbokningar.

Trots att Uppsala reggaefestival alltså ställer sig bakom kontraktet toppar Buju Banton årets festivalaffischer. Enligt festivalgeneralen Yared Tekeste är det en fråga om formaliteter –Banton har lovat att skriva på, säger han.

–Vi har gjort klart att det är en förutsättning för att han ska kunna spela här.

Omvärldens reaktioner har haft genklang även på Jamaica. Landets största dancehall-festival Sting förbjöd anti-gay-texter på scen år 2005 och försöker även i övrigt att göra sig av med den våldsamma machismoattityd som kommit att prägla spelningarna, inte minst i och med artisternas publikhetsande mellansnack.

Det homohat de nämnda åtta artisterna har gett uttryck för är inte resultatet av fördomar som är unika för reggaescenen, utan i det jamaicanska samhället i stort. Manlig homosexualitet är olaglig på Jamaica. Våld mot homosexuella är vanligt och bekämpas bristfälligt av polisen, konstaterar Human rights watch i en rapport från 2004.

Den utbredda homofobin sanktioneras av kyrkan, som har en stark roll i landet. Jamaica har fler kyrkor per capita än någon annan nation. Drygt 60 procent av de 2,5 miljoner invånarna är kristna, flertalet av dem i en fundamental bibeltolkningstradition. Därtill finns rastafarianismen, som de flesta reggaeartisterna bekänner sig till, och som utgår än mer bokstavligt från Gamla testamentet.

När Buju Banton avkrävdes en offentlig förklaring till texten i sin uppmärksammade hit Boom bye bye, från 1992 –där han uppmanar till att skjuta och sätta eld på bögar –hänvisade han till rastafarianismen och Bibeln. Banton har sedan dess tagit avstånd från texten flera gånger om. Även Capleton har i samband med tidigare Sverigespelningar gjort avbön och lovat att inte framföra homohatiska texter, men med The Reggae compassionate act tar arrangörerna för första gången ett samlat grepp på problemet.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, har de senaste åren flera gånger uppmanat till bojkott av konserter och festivaler där de berörda artisterna har spelat. Förbundsordföranden Sören Andersson är positiv till The Reggae compassionate act.

–Det är beklagligt att man ska behöva ett sådant här avtal, men det är väldigt bra att det har tagits fram. Det ger reggaeartister som har haft rena hatbrottstexter en möjlighet att tala om att de har ändrat sig.