Xiao Rundcrantz var bara 18 år när hon antogs vid åklagarkammaren i Wangcheng i Hunanprovinsen i södra Kina.
- Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Det viktiga för mig var att få ett jobb, förklarar den 40-åriga kinesiskan på sitt nya språk svenska.
Hon serverar te ur en japansk kanna i hemmet på Söder. I sina två tjocka flätor påminner hon om en mörkhårig Pippi Långstrump. Och liknelsen är inte helt fel. Uppfostrad på landet av sin bohemiske morbror hade Xiao Rundcrantz svårt att
anpassa sig till reglerna i skolan och föräldrarnas förväntningar.
- Jag fick otroligt mycket stryk som barn för att jag var olydig och retsam, både av pappa och av mina lärare.
Även på åklagarmyndigheten kritiserades hon ständigt för att sin frispråkighet.
- Jag passade inte in i systemet helt enkelt, säger Xiao Rundcrantz som under hela uppväxten slukade västerländska romaner.
Ändå fick den kinesiska staten, som man ”aldrig kan vinna mot”, ett rejält grepp om henne med tiden. Åklagarämbetet är en halvmilitär organisation som kommunistpartiet kontrollerar noga. Xiao Rundcrantz hann bli både förövare och offer innan hon lämnade landet på falskt pass 1998. Då hade hon jobbat i 14 år, avancerat från notarie till vice åklagare.

Hon var inte äldre än 21 år när hon tvingades övervaka dödsskjutningen av en tvåbarnsfar som hade förgiftat sin sjuka hustru. Domaren struntade högaktningsfullt i Xiao Rundcrantz löfte till mannen att slippa dödsstraff om han erkände.
I stället fick hon i uppgift att kontrollera
att den dömde dog efter skottet. Det gjorde han inte. Under många år hade Xiao Rundcrantz mardrömmar om mannens dödskamp och hesa vädjan: ”ge mig en kula till så att jag får dö fort”.
- Det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Men många av mina kolleger är stolta när de får sådana uppdrag.
Andra plågsamma minnen är den unga manliga student som hon tvingades skicka till fängelse i sex år - trots att han var helt oskyldig.
- Det var precis efter demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989. Vi var beordrade att utse en syndabock och att ta i med hårdhandskarna för att statuera exempel. Vi förstörde hela hans framtid, konstaterar Xiao Rundcrantz.
Hon är inte alls oberörd. Men det går inte att vrida klockan tillbaka. Och hon hade inget val.
- Vi tränades till att bli kalla och hänsynslösa. Och vi lärde oss att det var naturligt att den som mördat eller gjort sig skyldig till grova brott förtjänade att dö. Fortfarande anser mina vänner att offentliga avrättningar är ett lika normalt inslag
i vardagen som att gå på kafé.

Xiao Rundcrantz vill inte tänka på vem hon hade blivit om hon hade stannat kvar. Inom sig förde hon en ständig kamp: hur mycket var hon beredd att urholka sitt samvete för att behålla sitt jobb och sina många privilegier?
Första äktenskapet, med en kinesisk domare, sprack för att de hade olika inställning till systemet.
- Jag var mer ifrågasättande.
En tysk pojkvän öppnade ögonen på henne. När han dog i en bilolycka och Xiao Rundcrantz var tvungen att abortera deras gemensamma barn rasade hennes värld samman.
- Jag ville inte leva längre. Trots att jag hade tjänat kommunistpartiet i 14 år hade jag inte rätt att bli mor.
Att behålla barnet var omöjligt. Xiao Rundcrantz saknade tillstånd att föda barn. Dessutom var hon ogift och gravid med en utlänning. Barnet skulle inte bli kinesisk medborgare och därmed inte få gå i skola. Själv skulle hon sannolikt förlora jobbet och förmågan att försörja sig.

Trösten var internet, som då för åtta år sedan inte var lika
censurerat som i dag. Där träffade hon sin nuvarande svenske man Ola Rundcrantz.
Ett år senare följde Xiao med honom till Sverige. Hon jobbade då som åklagare under täckmantel, utredde korruption samtidigt som hennes egen arbetsplats blev allt mer korrupt. Genom en av sina många falska identiteter kunde hon skaffa pass. Inte förrän hon hade landat på Arlanda flygplats ringde hon och sade upp sig.
- De blev chockade. Åklagare, domare och poliser är förbjudna att åka utomlands.
Hennes enda möjlighet hade varit att sluta jobba och sedan vänta tre år. Men få kineser lämnar dessa yrken frivilligt. Tillåts man åtala och döma utan att ens höra den misstänkte får man många fiender.

Rädslan för hämnd är stor. Av samma skäl finns det inte många inifrånskildringar av det kinesiska rättsväsendet.
- Jag har haft kontakt med flera förlag i Hongkong och Taiwan, men de vågar inte ge ut boken, säger Xiao Rundcrantz.
Nu kommer hennes berättelse på svenska. Hon förbereder sig på att aldrig mer kunna hälsa på sin mor
och bror i Kina. Rädd är hon inte, men på sin vakt.
- Med min bakgrund kan man inte vara annat.