”Blott Sverige svenska krusbär, en svensk kung, och en svensk sjuk-och åldringsvård har.” Krusbären kan vi lämna därhän, men om de övriga påståendena har en gammal vän till mig en hel del att säga. Han är en bildad, äldre herre av den gamla stammen, med erfarenhet från många länders presidentval. Det politiska kattrackandet och intrigerandet när olika partier tävlar om att klippa band och att vara Sveriges ansikte utomlands är verkligen ingenting att stå efter, anser han. Med en kung, eller en drottning, vet man vad man får. Är man klok inser man att även solen har sina fläckar.
Men nog har väl Sverige en föredömlig sjuk- och åldringsvård? En vård som passar en man som hela sitt liv framgångsrikt slagit vakt om sin integritet och identitet. Enligt maximen ”detta är jag och ingen, ingen annan”. Inom sjuk- och åldringsvården på två olika boenden reducerades han till paket.
Efter några veckor på det första boendet ansågs min vän färdig för transport till nästa boende som inte bara erbjöd sjukgymnastik, ”paketet” skulle lära sig att åter stå och gå på egna ben. Dessutom hade stället ryckte om sig att vara ”fint och förnämt”. Passande äldre, bildad herre. Tänk vilka intressanta konversationer man kunde föra över måltiderna, eller till kaffet. Just detta skröt man också med i sin broschyr. Det man inte nämnde var att en övervägande del av patienterna var dementa och inte kunde nås. Trots lika ihärdiga som sirliga ansträngningar från min vän.
Den utlovade sjukgymnastiken bestod av så kallad ”sittjympa”. En grupp på några få åldringar satt i ring två gånger i veckan i tjugo minuter och utförde lättare rörelser. Det var allt.
Trots att tillgång till sjuksköterska och läkare hörde till ställets utlovade förmåner fick man böna om ett besök av sjuksköterska. Läkarna var lediga lördag–söndag–måndag. En kväll när min gamle vän kände sig vid vägs ände och bad om ett läkarbeök (på en tisdag) avvärjdes det på olika sätt.
Exemplen på den bristande respekt och, vågar jag påstå, vanvård min gamle vän utsattes för tycks mig vara ett systemfel. Personalen, med några få lysande undantag, var vana att syssla med ”hjonen”. Människor som för länge sedan hade gett upp alla krav på ett respektfullt bemötande. Belöningen uteblev inte. De fogliga hjonen matades, klappades om, och duttades med.
Med hjälp av regelbunden utfodring upprätthölls ordningen. Under uppsikt av ”gruppchefen”, en amper dam som inte tålde självständiga individer, kvästes alla upprorsförsök.
Det är här systemfelet ligger. Visst var rummen ljusa och välskötta, visst kvittrade fåglarna och vattnet glittrade. Men vad hjälper det när priset är att gästens, jag vill inte skriva patientens, rätt till ett värdigt bemötande sätts ur spel. ”Men de fattar ju ändå inte, de är dementa.” Den invändningen håller inte. För det första har en akademisk undersökning nyligen fastslagit att en betydande del av män och kvinnor som diagnostiserats som dementa inte alls är det. Men även om de skulle vara det har de rätt till sin mänskliga värdighet. För det andra har även en dement person en okränkbar själ, och det är vi, de friska, som en gång kommer att få stå till svars för den bristande vördnad vi visade. Systemfelet handlar också, och inte minst, om makt. ”Min dräng har också en dräng, säger bondens dräng.” Frestelsen till maktmissbruk blir desto större ju lägre man själv står på den sociala rangordningen.
P.S. När man betänker att det boende min gamle vän hamnade på hör till de finaste i landet svindlar tanken. Hur ser resten av systemet ut?
