Berlin, Herta Müllers hemstad, hälsar välkommen med klarblå himmel och fräsch vinterkyla, delar av Kurfürstendamm har ifört sig julskrud, marknadskänsla och tingeltangel. Platsen runt Gedächtniskirche är därför svårframkomlig, men i ett av gathörnen ligger en av bokhandelskedjan Hugendubels affärer. I skyltfönstret har Herta Müller uppenbarligen fått ge plats åt Barack Obama. Dock, under de två månader som gått sedan det offentliggjordes att hon fått Nobelpriset i litteratur har försäljningen ökat märkbart. En trappa upp på den välsorterade skönlitterära avdelningen finns ett rikligt urval av hennes böcker i pocket och inbundet.

– Efter Nobelpriset var det som en explosion men nu har förstås försäljningen gått ned lite. Men jag tror att hon sålt mer än tidigare års Nobelpristagare. Hon skriver på tyska och är från Berlin, det gör mycket. Tidigare var hon mer kännarnas författare men nu vill många läsa henne, berättar bokhandelsbiträdet Herr Warnecke som dock inte är auktoriserad att lämna ut några försäljningssiffror.

Här finns naturligtvis inte bara den nya romanen Atemschaukel utan också mer udda verk, däribland en av de collageböcker som hon ivrigt arbetat med under 2000-talet. Med sax och klister berövade hon tidningar på deras bokstäver och ord och satte samman dem på nytt till en litterär ögonfröjd.

Vägen till vårt korta möte med Herta Müller är lång, både fysiskt och mentalt. Hon har alltid skyggat för uppmärksamheten och denna höst har varit värre än någonsin tidigare; en efterlängtad roman och så Nobelpriset. Intervjuer, uppläsningar och resor om vartannat. Så när vi anländer till svenska ambassaden där intervjun äger rum är nervositeten stor. Samtidigt som vi slussas in till biblioteket skyndar ambassadören förbi för att ta emot hedersgästen och värma upp henne.

En kvart senare gör hon entré, klädd i nu närmast emblematiskt svart från topp till tå, medan de rödmålade läpparna framträder med slående konstrastverkan. Hon hälsar på avstånd och kastar en blick som säger, låt oss få det här överstökat, vilket också förstärker intrycket av en späd och något jagad människa. Förklaringen kommer i nästa mening: ”jag är trött”.

– Jag hade för mycket att göra redan före tillkännagivandet av Nobelpriset. Min nya roman hade just kommit ut och då har man alltid många engagemang. Nobelpriset hade ju ingen räknat med, skrattar hon lyckligt. Nej, jag hade inte räknat med det.

På bilderna från tillkännagivandet och presskonferensen med det stora medieuppbådet ser Herta Müller närmast chockad ut.

– Jag var inte chockad, jag var överraskad, svarar hon snabbt. Det är alltid svårt att veta vad man skall säga. Om andra är det alltid lättare att prata än om sig själv. Jag tror att det psykiskt… att det finns inbyggt en slags skyddsmekanism som gör att människan vid en stor olycka, och för den delen stor lycka, inte omedelbart inser vad som hänt och då behövs lite tid. Dessutom blir jag inte rusig av glädje, sån är inte min natur, jag har upplevt alltför mycket genom åren. Jag gläder mig möjligen diskretare än vad folk förväntar sig. Situationen just nu ser jag som en, ja vad ska man säga, ovanlig normalitet.

Priset är inget hon ägnar alltför många tankar. Hon är glad och stolt och har gjort vad som förväntas av henne, skrivit Nobelföreläsningen. Lite spefullt och fullt medveten om vart pilen är riktad säger hon: Bara när någon frågar mig om det.

– Jag har skrivit mina böcker och priset tillfaller dem och inte mig. Jag är en helt normal människa och jag tycker det är problematiskt om detta pris nu gör mig till en institution. Det är riskabelt och då förändras man och det vill jag inte, det vill jag inte.

Väl inne i intervjun ger hon – energiskt och lite forcerat – precisa och utförliga svar. Av de senaste tio årens pristagare är 56-åriga Herta Müller såväl den tredje tyskspråkiga som den tredje kvinnan. Det är, statistiskt sett, ovanligt i prisets historia. Men vad tycker hon då om motiveringen: ”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

– Det underliga är översättningen till tyska. I den engelska översättningen står det en berövad hembygd och på tyska har det blivit hemlöshet, det är ju två skilda saker. Det är nog oavsiktligt, upplevelsen är ju hemlöshet men i den engelska översättningen finns grunderna till hemlösheten med i formuleringen. Det har ju med politisk förföljelse och emigration att göra, diktaturen, och det blev vagt i den tyska översättningen.

Säger Herta Müller med den typiska känsla för ordens valörer som utvecklats under ett liv i konfrontation med allehanda sanningsmånglare. Språkkänsligheten sitter i ryggmärgen, skorrar det falskt klipper hon till. Redan i debutromanen Flackland finns denna relation till orden och tingen, den öppna blicken när barnet till exempel ser en växt eller sätter ord på en händelse har hon burit med sig, kanske också som en sköld mot allt förtryck och förtal hon utsatts för.

Till Stockholm och Nobelföreläsningen kommer hon med en nyskriven essä om näs- duken, det lilla tygstycket som griper in överallt i livet. Kanske, menar hon, handlar historien om näsduken egentligen inte om näs- duken utan om människans akuta ensamhet. Hon berättar och rösten avslöjar hur djupt och nära hon står ämnet.

– Näsduken är något som hela tiden förvandlas. Ta till exempel mammans fråga till barnet när det går ut, har du en näsduk? Eller när den används vid en skada på ett knä, när man blöder näsblod. Den lindas runt munnen på de döda så att inte munnen är öppen vid likstelhet. När det regnar knyter man fyra knutar i hörnen och sätter den på huvudet – eller när solen skiner för starkt. Den används för att vinka avsked eller när man gråter.

Herta Müller gör ett litet uppehåll. Hon har ständigt nära till de ofta plågsamma erfarenheterna från tiden i Rumänien. Inte minst när hon trakasserades på sin arbetsplats, förhördes, hade ingen arbetsplats men var ändå tvungen att komma till jobbet.

– När jag under diktaturen fråntogs mitt kontor i fabriken och var tvungen att sitta i trapphuset för att göra mitt jobb satt jag på en näsduk. Näsduken blev mitt kontor.

– Föremålen definierar oss, och när det går bra för oss – när vi inte saknar något, inte är fattiga och inte är rädda – märker vi inte hur många föremål vi har eftersom de finns där och vi använder dem. Men i nästan alla extrema situationer blir vi också berövade våra föremål och den värsta situationen är när man deporteras till ett läger där man inte alls har något eller i fängelse där man bara är ett nummer och inte längre kan definiera sig själv via sina ägodelar. Föremålen överlever oss och av allt i världen är vi människor de bräckligaste. När man som jag under några år levt med dödsångest så blir man ofta uppmärksam på sådana saker.

Herta Müller, som tvingades lämna Rumänien 1987, lever sedan dess i Berlin. Hon är tysk medborgare och har ett komplicerat förhållande till Rumänien, inte minst på grund av de länge pågående förföljelserna och förtalskampanjerna. När hon bodde i Rumänien övervakades hon av Securitate, anklagades för att vara prostituerad, svarthandlare och spion. Efter emigrationen förändrades för- talet, men det fortsatte. Då anklagades hon för att vara Securitate-agent, anklagelser som än i dag kan dyka upp.

I bok efter bok har hon på olika sätt skildrat vad diktaturen gör med den enskilda människan. Och det är hennes förhoppning att Nobelpriset skall tvinga fram en mer omfattande diskussion kring dessa teman även i Rumänien – inte minst när det senare denna månad är 20 år sedan Ceauşescu-regimen störtades i vad hon benämner som den så kallade revolutionen. Hon tycks vara mycket pessimistisk över utvecklingen där. Hon talar om korruption och att det huvudsak- ligen är gamla före detta partipampar som styr och skor sig i det postkommunistiska samhället.

– Över 1 000 människor dödades men fortfarande vet vi inte vilka som sköt, var det militären, polisen, säkerhetstjänsten. Då hette det att det var terrorister. Allt är hemligstämplat, inte ens de anhöriga får veta något.

Samtidigt som Herta Müller kommer till Stockholm för att av den kung som bugar och skänker ta emot Nobelpriset i litteratur utkommer hennes senaste roman Atem-schaukel på svenska – Andningsgunga. Den har i ett rasande tempo översatts av Karin Löfdahl eftersom planeringen lades om 180 grader när Müller den 8 oktober tilldelades Nobelpriset. Ursprungligen skulle romanen utkommit hösten 2010 och Karin Löfdahl hade, sin vana trogen, i lugn och ro påbörjat arbetet. Glädjen över priset blandades med chock – klart boken måste ut – även Nobelpriset är färskvara.

– Jag har aldrig översatt på heltid, alltid tagit mycket lång tid på mig. Nu var jag tvungen att koncentrera mig helt på detta, boken skulle fram. Jag fick säga nej till allt annat, ja vänner kom till och med och gick ut med hunden. Visst kände jag tidspressen. Jag stängde av och njöt av det. Jag kunde sitta från sju på morgonen till ett på natten. Jag kunde helt och hållet gå upp i översättningen, berättar hon förmodligen lika nöjd som den hyfsat tränade maratonlöparen som går i mål efter sitt första lopp.

Så mycket har hon översatt av Herta Müller att hon i detalj igenkänner hennes stilistiska grepp och språkliga nybildningar. Men Atemschaukel är ett substantiv varken hon eller någon annan här i världen hört talas om tidigare. Betydelsen är fortfarande oklar, men nu, får man förmoda, är Atemschaukel en del av en språklig kanon.

Så frågan går raskt vidare till Herta Müller. Vad är det för ett ord, vad betyder det?

– Det säger jag inte, det säger jag inte, svarar hon piggögt. Det uppstod ur vänskapen med poeten Oskar Pastior. Det har dock varken med lägret eller skrivandet att göra. Vi hade ju roligt tillsammans, skrattade och pratade nonsens och ur ett sådant sammanhang härrör andningsgunga. Jag har använt det som titel och ordet finns också i texten, det är insmugglat i lägret, som en hommage till Oskar Pastior.

Andningsgunga skiljer sig från allt annat Herta Müller skrivit eftersom den baseras på ett mångårigt samarbete med poeten och nära vännen Oskar Pastior. Det var tänkt att de skulle skriva en bok tillsammans baserad på hans erfarenheter från en femårig lägervistelse i Sovjetunionen, men Pastior avled plötsligt 2006. Förlusten var svår och när hon nu berättar om och minns honom pendlar rösten mellan gråt och ljuvligt kärleksfulla skratt.

Efter hans död la hon allt åt sidan och som hon skriver i boken, ”först efter ett år kunde jag kämpa mig fram till att ta avsked av vi och skriva en roman själv.”

– Det fanns inget sammanhängande skrivet när han dog, jag kände till några namn men visste inget om personerna.

På ett plan blev det dock enklare när Herta Müller skulle skriva boken ensam. Hon var fri att använda sin fantasi, skapa egna intriger, hitta på relationer människorna emellan och bygga gestalter utifrån många personer och berättelser. Huvudpersonen i boken är inte Oskar Pastior, utan en skapelse av många personer.

– Oskar Pastior relaterade ju hela tiden till vad han upplevt och det kan ju också vara hämmande. För honom fanns konkreta bilder från lägret. Jag hade ju inga sådana minnen och kunde på ett helt annat sätt släppa loss. Men det skulle vara i Pastiors sinne. Det var min avsikt men jag vet inte om jag lyckats. Det är inte heller min sak att avgöra.

Oskar Pastior var 17 år när han – liksom alla som tillhörde den tyska minoriteten i åldern 17–45 – deporterades för att bygga upp det krigshärjade Sovjetunionen. Det var Stalins straff för att Rumänien krigat på Hitlers sida. Fem år tvingades Pastior – och för övrigt också Müllers mor – att slita ont under tvång, hot, dålig och för lite föda.

Under arbetet med boken reste Müller och Pastior tillbaka till lägret som ligger i Ukraina. De ville tillsammans uppleva landskapet, himlen, luften och vegetationen. För henne var detta värdefullt, men än värdefullare tycks det ha varit för Pastior som levde upp under resan, ja som närmast rusig av lycka återvände till platser som 60 år tidigare varit helvetet på jorden. Han åt på ett sätt som han aldrig gjorde hemma, vräkte i sig sötsaker trots att han inte fick för sin hälsa och vid ett tillfälle sa han ”jag har gett min själ föda”.

– Han var som en annan person under vårt besök. Han berättade också att när de kom till lägret var allt förstört av kriget. I fyra år tvingades de delta i återuppbyggnaden men nu, sa han, ser det igen ut som då, allt detta arbete till ingen nytta.

Visst finns det i romanen enskilda korta avsnitt som helt är skrivna av Pastior, rester från deras gemensamma arbete. Herta Müller säger att de som känner till hans lyrik säkerligen också ser vilka avsnitt det handlar om.

– Han hade verkligen sett fram emot boken, säger hon. Det var så tydligt i Ukraina att han kände sig som en som kom hem. Det lugnade mig, men gjorde mig också ledsen eftersom det var som om åren som gått sedan han satt i lägret inte existerat. Jag tror också att han ville visa lägret att han fortfarande levde.

Efter en djup suck säger hon: Är det mycket kvar? Jag är trött. Jag skulle vilja att vi slutade nu, verkligen. Är det slut? Tack, säger en lättad Herta Müller och vänder för att skynda ut, då fotograf Dan Hansson frågar:

– Kan jag få ta en extra bild med snyggt ljus.

Herta Müller tvekar:

– Jag tycker inte om det, jag är trött.

Han ber en gång till.

– Men lova då, bara en enda bild.

– Ja, jag lovar.

– Är det säkert?

– Ja.

Hansson ber henne ställa sig mot väggen, ljuset faller in från fönstret och förstärks av blixten, hon tittar in i kameran. Han tar en enda bild och tackar. Hon står kvar en stund, överraskad och förvånad, som om hon tänkte, men han tog ju bara en enda bild