Foto: ill: Anneli Furmark
När Anneli Furmark är på besök i Stockholm tittar hon ibland in i August Strindbergs sista bostad på Drottninggatan, som nu är museum. Hennes egen relation till författaren är dock långt ifrån museal, hon läser honom med både förtjusning och förfäran och under en period av sitt liv var hon nästan besatt av honom.
–När jag var 28 år läste jag för första gången Strindberg utan plikt. Jag hade en dialog i huvudet där jag höll på och bråkade med honom och jag gick ofta omkring och funderade hur det skulle vara om jag stötte på honom, säger hon över en kopp kaffe på Kulturhuset.
Nu har de gamla dagdrömmarna grott till sig och utgör i hennes nya seriebok August och jag stomme till berättelsen, där författaren transporterats hundra år framåt i tiden. Han besöker sitt forna hem, som dock klarat sig ifrån tidsluckan, och diskuterar sina verk med bokens berättare Sigrid, som först drabbas av tunghäfta men efter ett tag får ur sig vad hon tycker om honom. Och precis som för Anneli Furmark själv är hennes åsikter kluvna.
Hans omdebatterade kvinnosyn kommer förstås upp till diskussion, men Sigrid kan inte heller låta bli att ge honom en komplimang för kärleksskildringarna i En dåres försvarstal.
–I dag är min relation till honom lite lugnare, men den där dialogen börjar i samma ögonblick som jag öppnar någon av hans böcker, ”vad sjutton menar du med det här?”. Jag undrar vad jag skulle ha sagt och hur han skulle ha argumenterat, förklarar Anneli Furmark.
Trots alla funderingar kring Strindberg vid museibesök och promenader i Tegnérlunden var det först när Anneli Furmark transporterade sig själv hundra år tillbaka i tiden och började leka med illustrationer av den tidens populära mönster som idéerna föll på plats.
–Det var det visuella jag gick igång på från början: alla mönster, jugendkänslan, de svarta träden i Tegnérlunden, Strindbergs kläder och de William Morris-inspirerade tapeterna.
Att i serieform skildra ett möte med August Strindberg fungerar perfekt, tycker Anneli Furmark, vars lågmälda och lite vemodiga berättelser förlänat henne Sveriges största seriepris Urhunden två gånger.
–Om jag skulle ha skrivit en roman om någon som träffar Strindberg i dag så skulle den nog bli väldigt pompös. Men en seriebok är opretentiös, det ligger i själva mediet, och det ger en stor frihet. Det finns inga regler eller förväntningar på hur den ska vara.
Anneli Furmarks kollega Fabian Göranson resonerar på ungefär samma sätt. Han har kommit halvvägs med sin serieversion av August Strindbergs dagboksroman Inferno, där författaren genomgår en religiös och psykisk kris, isolerar sig på ett hotellrum i Paris och ägnar sig åt alkemiska experiment.
Fabian Göranson använder sig på ett originellt sätt av författarens språkliga överdrifter i sina uttrycksfulla och ofta humoristiska serierutor. Han har tagit med sig arbetet till ett kafé i Liljeholmen och pekar ut ett par exempel där han frångått ett rakt berättande och i stället använt sig av seriemediets möjligheter till abstraktion. Några duvor illustrerar en brevväxling och när August blir arg ryker det ur öronen på honom.
Precis som för Anneli Furmark var det just bilder som visade vägen för Fabian Göranson. Redan när han läste Inferno första gången slogs han av att den skulle fungera bra som tecknad serie med sin puls och episodiska dramaturgi. Men det var först när han vid en omläsning stannade upp vid en särskild liknelse som han förstod hur hans serie skulle komma att se ut. August Strindberg liknar en häftig olustkänsla vid att få ett slag i huvudet och i Fabian Göransons version är det just den smällen läsaren ser.
–Jag vill ta ut svängarna, det ska inte vara någon historielektion, förklarar han.
Serieversionen av Inferno är snarare en tolkning än en illustrerad klassiker och när debatten om en svensk litteraturkanon pågick för några år sedan kände Fabian Göranson att projektet fick ytterligare relevans. En naturlig kanon utgörs ju av de böcker som människor talar om, inte dem som regeringen säger åt folk att läsa, resonerar han.
Inspirationen kommer följaktligen inte från den mytologiska aura som omger August Strindberg utan från franska och belgiska historiska serieböcker, men också från världens mest kända seriefigur.
–Kalle Anka har ju vissa likheter med Strindberg. Han har också en neurotisk personlighet och företar sig en massa nya projekt som alltid slutar i total katastrof. Han dyker på ett projekt med full entusiasm och sedan förvandlas vinet till vinäger i hans händer. Det är precis vad som upprepas i Inferno. Till slut leder det till hysteriska utbrott varvat med havererade relationer till kvinnor, Frida Uhl och Kajsa Anka.
Disneyfigurer och tapetmönster visar vägen till dagens visuella Stindbergskildringar, alltså. Men hur porträtteras själva huvudpersonen? Anneli Furmark har gett honom gråtmilda ögon och en mustasch som nästan helt döljer den bekymrade munnen. Även Fabian Göranson riktar läsarens uppmärksamhet mot ”den lilla, hårt spända, neurotiska munnen” men också ”den stora fyrkantiga pannan”.
–Och så jobbar jag mycket med håret, det är ju på något sätt den anatomiska manifestationen av hans mentala tillstånd. Tankarna fortsätter ut i frisyren och pekar åt alla håll.
Fabian Göranson påpekar att Inferno har en naturlig plats i den svenska serievärlden, där självbiografiska berättelser är vanliga. Seriefrämjandets tidskrift Bild & bubbla drar också en parallell mellan svenska serier och August Strindbergs självbiografiska skildringar i sitt senaste nummer, där en lång artikel ägnas åt att jämföra Tjänstekvinnans son med serieskaparen Mats Jonssons uppväxtskildring Pojken i skogen.
Den förste att ta sig an August Strindberg i serieformat var dock Per Demervall, som på 80-talet gav ut Röda rummet i två band. Litteraturprofessorn Bo Bennich-Björkman anlitades för att få boken så trogen originalet som möjligt och flera svensklärare använde den i sin undervisning.
–Många rynkade på nästan när den kom och sa att så här gör man inte. Men de allra flesta var positiva, framför allt Strindbergkännarna. De såg boken som en möjlighet att få unga att läsa Strindberg, berättar Per Demervall.
Vad August Strindberg själv skulle ha tyckt om att se sig själv och sina verk i serieformat får vi förstås aldrig veta. Anneli Furmark tror att han skulle ha blivit både smickrad och upprörd.
–Han skulle väl bli rosenrasande, fråga ”vad har du för rätt?” och säga något förnedrande, blåstrumpa eller något sådant. Men sedan skulle han nog skratta lite också.
