Hur börja? Så här, kanske. Det monstruösa försöket att göra den europeiska judendomen fullständigt rättslös, plundra och utrota den, tillhör inte de historier som man kan klara av på tisdagen och lägga åt sidan på onsdagen, skriver Peter Nadás (i förordet till Imre Kertész ”Det landsförvisade språket”).

Det kan dock inte ses som en driftstörning vare sig i den europeiska eller den ungerska historien, fortsätter han. Och det är väl vad man (i min ålder) kommer fram till: ingen driftstörning. Allt går på spår. Grymheten: endemisk. Allt förberett. Folk ser åt sidan och glömmer.

Nu är inte Auschwitz mitt ämne, utan den historia vi lever i här och nu i Europa. Jag lyssnar till Barbara Hendricks röst medan jag skriver, långsamt skriver, hennes uppriktiga rena röst, de enkla melodierna i de heliga sångerna. Jag tänker på barnläkaren Janusz Korczak i Warszawa, kanske är det vintern 1942. Han stoppar pennan i kavajfickan, mötet är slut. Man har talat om att vända sig till Förenta nationerna, man har gjort utkast till en konvention om barnen.

Vilket språk är landsförvisat? Medkänslans. (Senare följer Korczak sina barnhemsbarn i ghettot till Auschwitz för att dö med dem, och ännu senare blir utkastet de snickrade på en början till FN:s barnkonvention, men det är långt, långt senare).

Nu läser jag en gång till namnen. Först namnet Johan Rådström, rådman. Domslut: Migrationsdomstolen avslår överklagandet (2008-05-15). Och sedan, året därpå, beslut fattat i förvaltningsprocessenheten i Solna 2009-04-01, undertecknat av två andra namn: Mikael Frejd, processförare och Donya Mohseni, föredragande: Åtgärderna för att verkställa det lagakraftvunna beslutet skall därför fortsätta. Detta beslut kan inte överklagas.

Det som jag vill skriva är oönskat. Även av mina vänner. De ser åt sidan. De är upptagna av sina liv. Som inte är enkla, vid gud inte enkla. Sjukdomarna. Oron för barnen. Livsbesvikelser. Kärleksförluster. De ser tillbaka på sina liv som inte var så enkla. Dessa vänner, mina inte längre så unga vänner, är skrivkunniga, bildade och upplysta. Jag har också yngre vänner. De ger också ut böcker, upplever besvikelser, undrar ibland vilka de är, vad livet går ut på, varför skuggorna är så djupa? Vill jag anklaga någon?

Nej, jag vill inte anklaga. Allas liv är till brädden fyllda och lätta är de för det mesta inte. Nyss såg jag ett tv-program om Mare Kandre. Detta lilla barn med den eftertänksamma underläppen. Och när hon hade fyllt fyrtiotvå kom döden; det kan inte hjälpas, jag gråter lite. Ibland kan jag inte låta bli att undra var mina vänner författarna, de gamla och de unga, håller hus när jag inte hör dem läsa upp på författaraftnarna. De kan ju skriva. Och de skriver så bra.

Några är professorer. Somliga är akademiledamöter. De ser så mycket och säger det så bra och en del har en så vidunderlig sensibilitet för språket och de är så skarpsynta. De plågas, det vet jag, av att se andra som har det svårt. Kanske är det därför som de måste se bort? Man orkar inte se andras lidanden, inte hur mycket som helst; man går lätt sönder. Jag anklagar ingen, men några gånger har jag undrat varför jag mött så få av dem när jag i rätt många år följt med till förvaren, till sjukhusen, till förläggningarna, bara för att jag vill se . Kanske är det för att de inte vill gå sönder.

Världen är i olag, lagar hjälper inte, det kan inte ses som en driftstörning. Det är ekonomin och terrorismen, det är våldet som är endemiskt, det är inget som är mina landsmäns eller mitt fel, inte så mycket vårt fel i alla fall. En stor del av världen befinner sig på flykt, somliga flyr torkan och fattigdomen, andra våld och ohyggligt förtryck, de allra flesta är mycket rädda. Några har ont i sinnet, de flesta är bara mycket förtvivlade, och mycket rädda.

För mig är det värsta barnen. Var det inte dem Korczak och hans vänner tänkte på i Warszawa? På de judiska barnen som skulle förintas, förstås, men också på att världen inte kan komma i lag om inte tillräckligt många barn som ska bygga den nya världen får en sådan stabilitet att de kan göra det. Så tänkte de, det var början till FN:s barnkonvention. Men den följs inte, och den kommer inte heller att följas om inte tillräckligt många ser.

Jag var kan man säga nollställd i trappuppgången. I ett av lägenhetens två rum (de är sex personer som bor i den) låg pojken med sond i näsan, han låg som en död fast han andades, så har han legat sedan juni 2007; året innan försökte han ta sitt liv. Man tror att hans skörhet kom när han såg sin pappa bli dödad, han var fem, han blev stum i två år, sen började han tala igen. När han var sexton såg han sin styvfar misshandlas av polis; sen flydde de.

Hans ett par år äldre syster var på annat håll och togs av polisen, som i sju månader använde henne till tvångsprostitution; sen flydde hon också och kom hit året därpå. Tvillingsyskonen är tolv nu, en pojke och en flicka, de fick utmärkelser i skolan i Sundsvall för att de var så duktiga i att läsa och skriva svenska. Men efter avslagen går de inte till skolan längre. De sitter hopkrupna i en soffa i en förort till Stockholm och talar inte; de ser på tv (Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”, noterar jag, men ljudet är inte på).

Dödsångest kan man känna igen på lukten. I den här våningen är den så tät att den kan skäras med kniv. Mammans ansikte är mjukt och vackert. Styvpappans ansikte är slutet men sorgset som fru Sorgs. De saknar fullkomligt hopp. De förmår inte ge sina barn något hopp. Syskonen, utom pojken som ligger som en död, har läkarintyg om PTS, posttraumatiskt stressyndrom.

Mamman och pappan svarar: hennes släktingar är alla döda, han är barnhemsbarn. I maj halveras de pengar de hittills fått, i juni upphör de; då får de gå under jord och gömma sig; har de tur meddelar EU-domstolen kanske en dag något annat än Migrationsöverdomstolen i Sverige.

Jag vet nu mer om deras verkliga liv än Migrationsverkets samtliga beslutsfattande tjänstemän, eftersom ingen därifrån har träffat dem. Man sa att det skulle bli bättre, muntliga förhandlingar och rättsäkerhet, men bara 10 procent av asylsökande får möta någon av dem som fattar de avgörande besluten om deras liv; ser dem gör bara två mottagartjänstemän som också är flyktingavvisare. Den långa raden av läkarintyg har inte betytt något, inte ens det från överläkare Lars Browaldh på Sachska, som förklarat att den sondmatade pojken Tair inte kan transporteras utan fara för hälsa och liv.

Det beslut som Mikael Frejd och Donya Mohseni undertecknade meddelar att för att uppehållstillstånd enligt lag ska kunna beviljas, ska sjukdomstillståndet vara sådant att en verkställighet rent praktiskt inte kan genomföras för att medicinska hinder ska anses föreligga.

Läs det igen! Naturligtvis kan man med våld packa in pojken som inte har gett ett livstecken från sig på två år, de sjuka syskonen, mamman och pappan i ett flygplan; lyckas det anses medicinska hinder för avvisning inte föreligga! Pojken är ett så kallat apatiskt barn och det finns rätt många sådana nu igen, vilket inte är något underligt, det är ett fenomen som psykiatrin väl känner hos människor som saknar allt hopp och all makt över sina liv. Men det är inte svenska läkare som avgör flyktingars hälsa; det gör migrationsdomstolarna.

Ja, jag vet. Nej, jag menar inte att alla som kommer har rätt att stanna. Jo, jag inser att partier som vill bli kvitt flyktingar kanske kommer in i riksdagen. Men när det gäller barn, svårt sjuka barn, sviktar min lojalitet med mitt lands myndigheters respektabla beslut. En beundrad vän, professor Karin Johannisson, ansåg för ett par år sedan att apatiska barn var en diagnostisk modeterm i svang ett tag, som utbrändhet, galvanism och elallergi.

Sen fanns plötsligt inte apatiska barn längre, ansåg hon (2007). Kultursjukdomarna, som hon kallade dem, var inte hennes sätt ifrågasätta äktheten i själva fenomenen, skrev hon. Ändå kan det inte hjälpas att hennes uttalanden om de devitaliserade flyktingbarnen bidrog – bland åtskilligt annat – till att få folk att tro att dessa barn och deras föräldrar fejkade. Det är en av de mest cyniska vanföreställningar jag stött på, för att slippa se .

Nej, jag talar inte om någon extra välvilja eller generositet från Sveriges sida. Jag talar om världen, så som den ser ut. Om Europas sätt att göra sig kvitt flyktingarna. Jag ser journalklipp på tv, en människa som firas ner från en våning i Östberlin. En intervju med en man som flytt från koncentrationslägret. Ett foto av två turister på en strand i södra Europa intill ett lik, en drunknad under flykten från den afrikanska kusten.

Sådant är språket, sådan är kulturen, sådan är dess ordning; allt detta är inte tillfälligt och inte godtyckligt, skriver Peter Nadás. Något mer oglamoröst än att bekymra sig för att lagar åsidosätts när det gäller flyktingar finns inte. Jag skrek, av det blev jag bara hes, brukade en moster till mig säga. Men likväl finner jag det brottsligt att en tonåring som flytt hit för slippa bli tvångsgift med en gammal man ska skickas tillbaka till Jordanien, som hennes far kräver (och nu också svenska migrationsmyndigheter, liksom hennes tvångsgifta mor och syster). Jag finner det kriminellt att en sondmatad romsk pojke och hans bror på väg in i apati skickas tillbaka till Serbien, särskilt som familjen redan återförvisats dit en gång och mött samma våld som tidigare (men svenska migrationsmyndigheter har beslutat det, och det finns flera apatiska romska barn som ska avvisas). Jag är inte hysterisk. Men jag är som svensk en smula känslig för vad svenska myndigheter gör mot de minsta och mest maktlösa.

Även om man inte bär ett personligt ansvar, så betyder det inte att man är fri från ett bestående historiskt ansvar, skriver Peter Nadás. Det jag nämnt här är en droppe i havet i Europas och Sveriges sätt att försöka bli av med flyktingarna – en omvälvande berättelse som historikerna en gång kommer att ägna sig åt, man får tro på betryggande avstånd.

Det jag skriver här kommer vissa att vända ryggen åt. Andra blir kanske förtvivlade. Jag skulle bara önska att några fler ville se , så att åtminstone lagars och konventioners anda följdes. Sverige ratificerade FN:s barnkonvention år 1990.