När Manu Chao släppte sin första soloskiva trodde han att det skulle bli hans sista. Att skillnaden mot allt han tidigare gjort med gamla punk-ska-latin-bandet Mano Negra skulle bli så magstark för fansen att de skulle stena honom.
Steningen uteblev. Istället gjorde han världsomspännande succé med skivorna Clandestino och uppföljaren Próxima Estación: Esperanza. I dagarna släpps tredje studioalbumet, La Radiolina, och Manu Chao är ett lika hett som motvilligt villebråd för medierna. Hans musik har, trots kritik om alltför repetetivt sound och texter med förutsägbart vänsterpatos, blivit soundtrack för allt från ackegura-ackompanjerade lägereldsfester till G8-kravaller och Reclaim the city-relaterade aktiviteter.
–Det är mitt sätt att göra musik. Jag har mina loopar och om jag hittar en som passar mig känner jag mig inte tvungen att hitta en ny, förklarar den multispråkbegåvade artisten inför en utvald skara journalister som tävlar i att visa upp sina kunskaper i ibero-romansk lingo för honom. Pressträffen äger rum i ett tält på Way Out West-festivalen i Göteborg dit Manu Chao kommit för att göra sin första svenska solospelning någonsin.
Enligt ryktet har minst en svensk festivalgigant haft stående bud på Manu Chao i åratal men det är först nu, omkring 15 år efter senaste besöket med Mano Negra, som han valt att ta sig till Sverige och redan i oktober kommer han tillbaka för spelningar i Stockholm och Malmö.
Nysläppta skivan La Radiolina är liksom Manu Chaos tidigare alster fylld av betraktelser och referenser till politiska konflikter och krig runt om i världen. Han har sagt sig avsky att beskrivas som något slags ledare för antiglobaliseringsrörelsen och poängterar skillnaden mellan honom själv och andra rockherrar med intresse för politik som Bono och Bob Geldof. Där de senare möter världsledare och arrangerar jättegalor, trivs Manu Chao på gräsrotsplanet.
Den Parisfödde sonen till galicisk-baskiska föräldrar delar sin tid mellan Barcelona, Mali, Brasilien och diverse andra favoritplatser i Sydamerika. En av dessa är Buenos Aires där han samarbetat med radiostationen La Colifata, ”de galna”, där intagna på ett mentalsjukhus står bakom radiosändningarna.
Några av hans vänner bland patienterna finns också med i Emir Kusturicas video till nya singeln Rainin i paradize, där Manu Chao i låttexten pekar på situationen i Zaire, Kongo, Monrovia, Palestina och Bagdad: ”In Bagdad theres no democracy. That‘s just because it‘s a US country”.
–Låten är en liten bild av vad som pågår i världen. Jag brukar använda uttrycket ”när skiten träffar fläkten” och jag är verkligen orolig för att skiten redan har träffat fläkten och nu regnar över oss, säger Manu Chao och värjer sig strax därefter när en reporter frågar vad han ”tyckte om att turnera i USA, fiendelandet”.
–Jag känner mig inte som en fiende till USA utan till dess regering. Det är viktigt att skilja på folket och regeringen, svarar Manu Chao.
Däremot gav USA-turnén myror i huvudet på honom, säger han.
–När vi började kritisera regeringen under konserterna kunde vi se att publiken höll med. Så om så många håller med mig, varför står det inte mer än 30–40 aktivister utanför Vita huset och protesterar på helgerna? Jag som är fransk-spansk är inte speciellt stolt över mina presidenter, men jag satsar min arm på att om de var som Bush skulle minst 50000 personer protestera utanför regeringsbyggnaderna.
Och trots att världläget ser riktigt risigt ut, enligt Manu Chao, satsar han som efter musikkarriären drömmer om att bli kiropraktor, på hoppet.
–Man kan välja cynism, men det är inte särskilt modigt. Eller nihilism, men det är inte min livsfilosofi. Så vad är kvar? Hoppet, esperanza.
