Ehsan har vårdats på brännskadeenheten på Linköpings lasarett i snart ett halvår. Innan jag snubblade in på Re:publics fotofestival på Kägelbanan i Stockholm och såg Pieter ten Hoopens bild av mannen som ligger naken och medvetslös på en grön operationsduk hade jag aldrig hört talas om honom. Jag missade notisen i tidningarna. Den som handlade om att en asylsökande från Afghanistan som efter ett möte med sin handläggare på Migrationsverket låste in sig på toaletten - och kom ut som en brinnande fackla. Personalen lyckades släcka elden. Av TT-telegrammet framgår att de fick hjälp att bearbeta händelsen av ett kristeam. Vad som hände med Ehsan framgår inte.
Ten Hoopen berättar: Efter sitt självmordsförsök låg den 27-årige flyktingen nedsövd i en och en halv månad. Kanske var han psykotisk redan när han fyllde sin sportflaska på bensinmacken. Det är det ingen som säkert kan veta för under sina två år i Sverige har han aldrig blivit erbjuden några samtal med psykolog eller kurator. Den ende som visste hur han mådde var Tony. Han som ägde pizzerian där Ehsan jobbade ibland. Ehsan förlorade sin far. Pappan blev bortförd och mördad av talibaner. Eftersom Ehsan var övertygad om att han stod näst på tur så flydde han. Efter en lång och livsfarlig flyktväg hamnar han på en förläggning i Malmö. Där nås han av dystra besked från hemlandet. Maskerade män har tagit sig in i familjens hus och brutalt mördat hans mor och båda bröderna. Chocken får Ehsans kropp att sluta fungera. Han läggs in på sjukhus. Migrationsverket avslår hans asylansökan. Ehsan överklagar men får avslag på nytt. Där någonstans förlorar han kontakten med livet och svävar hjälplöst bort i hopplöshetens vakuum. Jag kommer aldrig att glömma bilden av honom. Medvetslös och naken. Bränd och fullkomligt övergiven. Ehsan har inga anhöriga. Han har inget hemland. Inga papper. Undrar hur det känns att vakna där. Att känna lukten av desinfektionsmedel. Höra ljudet av EKG-maskinen. Att blinka mot det flimrande lysrörsljuset och undra: Var är jag?
Jo, du befinner dig i ett litet och ensligt kungarike i norr, byggt av ingenjörer och möblerat av Ikea. Ett land som, till skillnad från ditt, i över 200 år har haft lyckan att slippa krigets fasor. För att hedra freden delar man ut ett särskilt fredspris instiftat av en gammal direktör till nationens ledande exportföretag av vapen, tillika uppfinnare av dynamiten. Den senaste pristagaren är USA:s president. En man som främjat världsfreden genom att skicka ytterligare 34 000 soldater till Afghanistan och intensifiera flygbombningarna av världens fattigaste folk. Du är i ett land där den statliga televisionen arrangerar påkostade tv-galor för världens barn samtidigt som polisen i skydd av mörkret deporterar svårt sjuka 10-åringar. Du är i ett land där myndighetspersoner med röster fyllda av empati förmedlar beslut med förödande konsekvenser. Du får inte stanna här. Så fort din kropp läkt ihop så pass att du kan gå själv måste du åka. När du protesterar säger de medlidsamt och mjukt att de förstår att det känns jättejättejobbigt. Verkligen. Sedan slår de ihop sina pärmar och börjar prata om vädret. Du är i Absurdistan. Här är man fullständigt besatt av att prata om vädret.
