Varför tänker du inte skriva någon mer roman?
–Det finns en lång lista skäl, men framför allt handlar det om ett val. Jag har kunnat välja ett annat yrke än författarens, alla har inte det valet.
Men det är väl inte enda skälet?
–Nej, och frågan är vad som är vad. Jag kanske bara hittar på en massa skäl för att slippa skriva… jag brukar till exempel säga att jag inte vill sätta min familj i en extrem fattigdom bara för att pappa ska bli en europeisk intellektuell. Jag tillhör den första generation i min släkt som har växt upp i en medelklassmiljö och jag vill ge mina barn… ett garage!
Garage?
–Ja, i garaget finns medelklassens kronjuveler. Bilen, takboxen, skidor till alla, långfärdsskridskor, campingutrustning, allt det där som författare måste låna om de ska göra något sådant. Jag vill stå på egna ben. Och dessutom –när man får barn så blir man totalt befriad från längtan efter något annat än att vara med dem. Jag tänker inte missa en sekund av dem.
Som slutraderna i Världens sista roman: ”Till den som med sitt ynka gurgel befriat mig från orden, gjort alla romaner meningslösa.”?
–Det är nog det bästa jag har skrivit.
Din familj är viktig.
–Ja, men är det egentligen anledningen till att jag har slutat att skriva eller använder jag mig bara av det? Det finns ett antal underliggande orsaker också.
Som?
–Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv? Jag är ju bara en lycklig snubbe på Gärdet i Stockholm.
Men ditt jobb som programledare för Babel innebär en ständig kon takt med författare och litteratur.
–Där finns också ett skäl. Jag har mött flera författare, till åren komna, missunnsamma, högdragna… alla är inte sådana, förstås, men jag skulle nog bli det. Karriärdelen för en författare betyder egentligen ingenting, men det är lätt att den ändå får en för stor betydelse.
Man vill bli sedd.
–Och hyllad, visst. Men just det har faktiskt ingenting med skrivandet att göra. Att skriva är att ägna sig åt... ja, konst.
Men du var hyllad och ansedd som en viktig samtidsröst.
–Ja, när jag var i högform var jag ett halvår före min tid…
Med Världens sista roman var du absolut före din tid.
–Jo, och den tog dessutom lång tid att skriva.
Jag vet att du är missnöjd med hur den togs emot.
–Någon hörde av sig från en skrivarskola och hade förstått precis hur den var uppbyggd och då blev jag väldigt glad för om jag hade skrivit det som recensionerna beskrev, en slags besinningslös fantasiorgie, så hade jag varit galen, men så var det inte.
Vad var det kritiken inte förstod?
–Att romanen handlar om förlusten av ett barn från första jävla ordet. Frågan man ska ställa sig är varför skriver författaren just så här, varför hittar han på. Men jag slängde in några köttstycken åt kritikerna som alla högg in på – en liten lek med fiktionen och en kritik av romankonsten. Det där upptog inte så många sidor, men det var just det som kritikerna ägnade sig åt. Alla blev lurade. Men det var kanske mitt eget fel, jag ville inte att det skulle stå: ”Nu skriver programledaren om sin sorg”.
Men den sorgen, efter ett förlorat barn, finns i ditt liv?
–Det är fortfarande svårt att prata om det. Och jag gömde det i romanen under självbiografiska påhitt om alkoholism och annat.
Ingen förstod?
–Nej, och först andades jag ut. De fattade inget, men de gillade boken, skönt. Men sedan tänkte jag annorlunda. Jag ville egentligen bli riktigt läst också. Men jag ska inte klaga. Jag var ambivalent själv.
Hur ser du på den nu?
–Den heter Världens sista roman för det var min världs sista roman, ett medvetet försök att ha ihjäl mitt författarskap. I stunder när man ska hantera trauman så har författaren en gräddfil ut ur traumat eftersom han kan sätta ord på det, men då abstraherar man också traumat och man kanske kan säga att romanen behandlar krisen innan den blir sorg. Den är skriven mitt inne i ett trauma.
Det låter svårt.
–Det var verkligen svettigt och inget jag vill göra om. Det blev en smärtsam avslutning på författarskapet.
Det kom för nära.
–Ja, erfarenheten blev att för att det ska bli bra så måste det kosta så här mycket. Och då är det inte värt det.
Men det kanske finns en väg tillbaka till skrivandet? Långa uppehåll har ju andra sysslat med, Lars Ahlin, till exempel.
–Ahlin är fantastisk. Han kombinerar form och innehåll som få andra. Hans Fromma mord gillar jag verkligen. Men återkomst... vad ska jag skriva om? Visst, jag blir sugen ibland när jag läser annat. Och jag tycker att det finns otroligt mycket kvar att göra. Romankonsten är fortfarande så ung.
Det låter som om du har planer?
–Jag kanske är galen, men jag tror det finns nya dimensioner att upptäcka även för romanförfattarna, ett slags fjärde rum, kanske..?
Hur skulle din återkomst se ut? Skulle vi känna igen din vildsinta språkskepsis?
–En del av det kommer alltid att sitta kvar. Jag växte upp i en miljö där inte språket var självklart. Det var något som måste erövras och i det fanns en stor lust. Men jag tror inte längre att det finns ett mirakel i språket. Numera inser jag att språket främst är ett distanseringsverktyg – men det är å andra sidan det enda vi har!
Så inga framtida språkbrottningar?
–Det finns något lockande i att acceptera fiktionen. Ok, jag hittar på en brasberättelse... men samtidigt inte, jag måste nog gå i dialog med formen, det blir för tråkigt annars.
Du tänker mycket på detta, märker jag. Du kanske bara lurar mig? Det kanske är du som är Hans Koppel?
–Ja, det hade varit fantastiskt. Jag har ofta drömt om att jag egentligen är en pseudonym och har en massa pengar på banken.
