Jag går in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att höra på presentationen under en kort bokrelease av en ny liten volym om Carl Johan De Geer som konstnär. CJDG själv ruvar tungt vid ett bord och signerar flankerad av några veteraner från den tid (1967) då hans kända Skända flaggan-affisch beslagtogs av polisen. Idag auktioneras den då och då ut på Bukowskis.

Det gör även enstaka exemplar av undergroundtidskriften Puss från samma epok, om vilken salig partiledare Gösta Bohman sa ”Det vidriga ska inte ha stöd” och yrkade på inställande av bidrag. Nu har några nummer i mint condition dykt upp ur forntidens gömmor i en prydlig hög på disken för 200 kronor styck.

Dan Josefssons nya bok ”Carl Johan De Geer” (Orosdi-Back 2012) är en del i en pågående bokserie om svenska konstnärer, illustratörer och formgivare, där såväl en titel om Svenskt Tenn-grundaren Estrid Eriksson som Rocky-tecknaren Martin Kellerman ingår. Det lilla förlaget är excentriskt uppkallat efter ett turkiskt-franskt handelshus aktivt på 1800-talet, och dess utgivning passar som hand i handske på Rönnells antikvariat. Likt ett bättre systembolag har man ett stort antal lokala mikrobryggerier, förlåt småförlag, i lager – Bakhåll, Dog, OEI editör och allt vad de heter.

Ack Rönnells! I vilken annan bokhandel skulle man hitta en hel trave med En diktares kompost, Johan Cullbergs nya bok om Gunnar Ekelöf (Natur och kultur 2012) direkt vid ingången? Jag bläddrar och börjar gräva i min egen inre kompost.

Ack Rönnells! Jag får doftminnen så fort jag kommer innanför dörren.

Redan vid första besöket, jag var 13 eller 14, kände jag mig hemma. Herr Kanning, min vänlige historielärare på Tyska skolan, skickade mig för att hämta en kasse böcker. Samme lärare som avskyddes och kallades ”kommunisten Kanning” av Wolfgang Zaugg – som för övrigt gick i klassen ovanför mig och vars Märklintåg jag köpte, sedermera skolans mest kända elev under titeln Lasermannen.

Joachim Kanning från Fritzlar i Hessen hade under sina år i Stockholm blivit stor Sverigevän och samlade på STF:s årsböcker. Det var ett antal sådana jag skulle bära några korta Östermalmskvarter. Jag kom tillbaka två timmar senare efter att ha förlorat känslan för tid och rum bland ångorna av vitterhet och kuriosa i Rönnells krypta. Skolan var över för dagen, porten låst och jag såg ingen annan råd än att ta med mig Herr Kannings böcker på förortståget hem. Överst i kassen låg mitt första fynd – Erik Nørgaard, Jazz, guldfeber och farliga damer, Rabén & Sjögren 1967 – med många svartvita sidor av vintagereklam och halvnakna damer från 1920-talet.

Bland stammisarna på Rönnells känner jag idag igen gamla kulturredaktörer utsköljda under något av Stockholmstidningarnas upprepade personallavemang. Medan papperstidningen gradvis förvandlas till antikvariskt objekt så står de där och bläddrar lite översiggivet i döda poeters sällskap.