När jag en kall vinterkväll i Tokyo klev två trappor ner under gatunivån och kom in i den jättelika popkulturbutikskedjan Mandarakes filial i stadsdelen Shibuya insåg jag till fullo orimligheten i den så kallade mangadomen. Det vill säga det juridiska resultatet av att Uppsalapolisen efter en anmälan av den andra parten i en vårdnadstvist om hans dotter gjorde en razzia hos Simon Lundström, expert på japansk seriekultur.

Lundström åtalades för barnpornografibrott och både tingsrätt och hovrätt dömde fällande. I dag tar Högsta domstolen upp målet som även handlar om en gränsdragning mellan om vad som ska betraktas som brottslig pornografi och vad som är konst.

I Mandarakes butiker kan man bläddra sig igenom tiotusentals seriealbum fyllda av arméer av kinky flickor och gossar – om det nu verkligen är levande ungdomar av kött och blod och inte stiliserade erotiska fantasier de tecknade bilderna föreställer. Och alldeles intill säljs t-shirts med koreapopmotiv och annat oskyldigt pojkbandsmaterial.

Min subkulturella utflykt förde mig vidare till butiken A-zone, där jag bland ett stort sortiment av Barbie- eller snarare lillasyster Skipper-liknande dockor som kunde utrustas med bröst i alla storlekar, latexlingerie samt diverse kedjor hittade det jag var på jakt efter: Katten Jiji och flickdockan juniorhäxan Kiki i gosedjursformat som present åt min åttaåriga dotter, allt efter förebild från Studio Ghiblis barnfilmer.

Poängen är att om man är intresserad av japansk populärkultur – i dag en global miljardindustri – är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja agnarna från vetet. Surfa själva på nätet och sök efter manga så får ni se.

Det förvånar inte att en så viktig internationell kultur- och exportprodukt blivit föremål för akademisk forskning. I Tokyo träffade jag Yukari Fujimoto, professor vid Meijiuniversitet i Tokyo, som forskar i manga ur ett genusperspektiv. Hon har väckt uppmärksamhet genom att vända sig emot en striktare japansk lagstiftning om vad som får publiceras i genren.

– Det är sant att mycket manga handlar om sex och våld. Men det är också sant att de flesta konsumenterna är unga människor. Genom manga får de information om och lär sig hantera sina egna drifter och fantasier. Det är fel att skuldbelägga, förklarar hon sin ståndpunkt.

Visst är det knepigt att gå från generella uttalanden som professor Fujimotos till ett specifikt fall på andra sidan jordklotet. Men om den domen består borde implikationerna för bildkonsten i Sverige i konsekvensens namn bli oöverskådliga. Bland det som då skulle kunna konfiskeras är serier (jag nämner bara den fasansfulla episoden med den överårige gurun Mr. Natural och spädbarnet Big Baby) av konstnären Robert Crumb.

Verk av Henry Darger och den högkulturelle målaren Balthus. Och hur vet man att de muskelstinna ynglingarna i Tom of Finlands homoerotiska teckningar fyllt 18? Etcetera etcetera. I varje enskilt fall skulle en beskäftig svensk tingsrätt kunna besluta att sådant som i det övriga Europa ställs ut på konstinstitutioner vore kriminell pornografi.