Margaret Thatcher blickar indignerat mot åskådaren. Med en för järnladyn oklädsam uppgivenhet säger hon att när hon gav sig in i politiken var det ”för att göra något, idag söker sig människor dit för att vara någon”. Visst, detta är film och egentligen är det ju inte Thatcher utan Meryl Streep som suveränt iklätt sig den bekymrades auktoritet. Vi vet egentligen inte ens om Thatcher någonsin sagt detta eller om det är manusförfattaren som lagt in det som en näsvis elakhet riktad mot vår narcissistiska samtid.

Sant eller ej, men träffande är det och man behöver inte begränsa det till yrkeskategorin politiker – inte alls. Men låt oss lämna tanken på dem som bara vill vara någon och tala om personer som verkligen vill göra något; just den senaste veckan har den kinesiske konstnären och dissidenten Ai Weiwei samt journalisterna Lydia Cacho och Roberto Saviano uppmärksammats i Stockholm.

Ai Weiwei, vars verk ställs ut på Magasin3, hade velat komma men fick inte. Han sitter i husarrest, övervakad och hotad av de kinesiska myndigheterna. Palmepristagaren Lydia Cacho har berättat i intervjuer (SvD 28/1) om hur hon trots en tärande rädsla känner sig tvungen att berätta om Mexikos frånsida – gangstervälde, prostitution och pedofili.

Roberto Saviano (också Palmepristagare) lever under ständigt mordhot från maffian, är alltid omgiven av livvakter och tvingas regelbundet byta bostad. Han tycks ha fått nog och tänker nu lämna Italien. Troligen ett mycket svårt beslut för en person vars böcker bara kunnat skrivas i hemlandet, en person fäst vid det land vars samhällsutveckling han inte kan acceptera.

Från Kulturhusets scen och i boken Kom med mig (Under strecket 7/10 2011) berättar han inte bara om maffians framfart, det smutskastningsmaskineri som drabbade såväl den sedermera mördade undersökningsdomaren Falcone som honom själv, utan också den vackra och djupt mänskliga historien om Piero och Mina.

Deras kärlek var stark. Piero tynade sakta bort i en muskelsjukdom. Han levde med hjälp av maskiner, ett liv som inte längre var värdigt. När han beslutade sig för att lagligen bli bortkopplad – det var inte fråga om aktiv dödshjälp – stod hans troende fru Mina vid hans sida. Han dog fridfullt men när Mina ville hålla begravningsakten i kyrkan sade biskopsämbetet nej på formellt principiella grunder. Piero hade i offentligheten uttalat att han ville avsluta sitt liv. Det räknades som självmord.

Oavsett om makten gör sig hörd genom kyrkan, staten, diktatorn eller gangstern finns de ändå alltid där – de modiga enskilda: Mina i sin önskan om ett värdigt farväl, Ai Weiwei med sina solrosfrön, Lydia Cacho som med sina texter hjälper andra och utsätter sig för livsfara, och Roberto Saviano som blottlägger maffians skumraskvägar i det italienska samhället.

De gör något och tillägnas slutligen några ord av den polska poeten Wislawa Szymborska:

Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?
Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.