Förra veckan var jag på tredagarssymposium på temat barnkultur och konsumtion. Det var i högsta grad upplivande och i lika grad nedslående. Upplivande ur ett egoistiskt perspektiv, eftersom allt det jag brukar mässa om kring den tilltagande kommersialiseringen och urvattningen av barn-tv-kulturen blev bekräftat av såväl forskare som kulturarbetare. Nedslående av exakt samma skäl – för jag vill ju inte ha rätt.

Rätt i att programledarna i Bolibompa har kommit att alltmer efterlikna sina kollegor i de kommersiella kanalerna. De tilltalar publiken antingen som tvååringar som ideligen behöver få uppmuntran och bekräftelse, också när de gör de mest självklara saker. Till exempel får en kurdisk flicka i nioårsåldern höra att hon är Wow, fantastiskt duktig!!! när hon sjunger en sång på kurdiska. Eller som sina jämnåriga polare, älskar fredagsmys och kattungar och studsbollar och såpbubblor.

Rätt i att detta, all välmening till trots, inte kan tolkas som annat än brist på respekt för barnpubliken. För det är klart att ungarna ser igenom detta trams, fattar att de där flabbande, storögda vuxna i färgglada prickiga och randiga kläder bara låtsas imponerade, låtsas vara polare.

Katti Hoflin, som har 17 år på SVT bakom sig, berättade på symposiet hur hon som programledare i början av 90-talet uppmanade alla barn att ställa frågor till henne och hon garanterade svar. Hon fick frågor. Massvis. De handlade om mörkret. Om varför mamma blir röd på halsen när hon blir arg. Hur man ska göra när ens syster dött. Om Gud. De var inte lätta att besvara.

Men att göra barn-tv ska inte vara lätt. Att bemöta ämnen som berör och sysselsätter även barn som har dyra kläder, får bestämma vad familjen ska äta till middag och alltid skjutsas till fotbollsträning, ridning och hockey; det är respekt. Och det är vad man emellanåt försöker göra på UR, som till stor del övertagit SVT:s roll som nyskapande barn-tv-makare.

Medan SVT fortsätter att leva på gamla meriter och framhålla Bolibompa som ett flaggskepp trots att det till största delen består av inköpta samproducerade serier av sällsynt menlöst snitt. Det är Byggare Bob, Mamma spindels alla småkryp och Disneydags som för att säljas till maximalt antal länder präglas av likriktning i sann McDonalds-anda. Jag, som vanligen är den sista att efterfråga nationella markörer, sörjer att Sverige som har en lång tradition av högkvalitativ barnkultur, snabbt och säkert sjunker mer i det kommersiella träsket där nyanser och ett jämbördigt tilltal dränks i populismens jämna, sliskiga smet.

Sitt ned med dina barn och se vad de ser, kväll efter kväll. När det sedan står dig upp i halsen, stäng av och gör nåt annat. Eller sätt på en riktigt bra dvd-barnfilm, för sådana finns det någorlunda gott av, även om man ibland får leta lite på hyllorna.