Ångrarna som har urpremiär på Stockholms stadsteater i kväll handlar om Orlando och Mikael, två män i 60-årsåldern som möts för första gången.
Två saker länkar dem samman: De har könsopererat sig. Och de ångrar det båda två. Orlando gjorde redan på 1980-talet en ny operation. Mikael som har valt att åter leva som en man hoppas på att få en ny operation.

På Stadsteaterns scen Bryggan sitter Orlando (Åke Lundqvist) i röd sammetskavaj och pärla på höger örsnibb och Mikael (Lena-Pia Bernhardsson) i herrskjorta och stora pilotglasögon. Deras repliker är pusselbitar ur Orlandos och Mikaels liv.
- På något sätt fick jag för mig att det här med bytet kanske kunde bli ett sätt att bli älskad och omtyckt på, säger Orlando.
- Så var det ju inte för mig, säger Mikael och lägger armarna i kors över brösten.
- Jag var så jäkla trött på mig själv som person också. Det blev ju ett sätt att komma ifrån gamla Mikael, att bli Mikaela i stället.
För regi och manus står Marcus Lindeen, registudent på Dramatiska
institutet, DI. Han fick uppslaget för två år sedan när han jobbade som programledare för P3:s kulturprogram Flipper. Under temat Att ångra sig intervjuade han mannen som i pjäsen har det fingerade namnet Mikael.
Senare samma kväll ringde Orlando till redaktionen.
- Vi pratade i flera timmar och jag insåg att hans liv innehöll otroliga dramatiska dimensioner, berättar Marcus Lindeen.

Marcus Lindeen fick idén att göra en film och en pjäs om ”ångrarna”. I somras lyckades han föra samman de två för en intervju.
- Den vanliga historien om könsbyten innehåller den klassiska dramaturgin: Olycklig människa bestämmer sig för att göra något åt sitt liv, gör det och blir lycklig. Jag blev intresserad av att ställa frågan om vad som händer efter förvandlingen.
Marcus Lindeen vill också få oss att fundera på hur många gånger en människa får göra ett livsval.
- Det är okej att komma ut en gång och säga ”jag är bög” eller ”jag har alltid varit en motorcykelknutte innerst inne”. Men frågan är om det är accepterat
att göra två identitetsresor. Det blir väldigt provocerande om man väljer tillbaka.

Pjäsen aktualiserar dessutom frågan om vad det är att vara man och att vara kvinna.
- Å ena sidan kan man se könsbytet som det ultimata queer, som att man ställer sig över hela könssystemet. Men samtidigt är det väldigt konservativt. Det visar ju att det finns två olika kön och ingenting däremellan.
- Även om könsbytet är ett väldigt speciellt val hoppas jag att människor kan känna igen sig i drastiska livsval och fundera på vad som hade hänt om de hade valt annorlunda. Äldre människor kan ju tänka sådant som: ”Skulle jag ha blivit lärare i stället eller borde jag bara ha stannat med den där ungdomskärleken? Hade jag varit lyckligare då?” Det finns något i det där med att ångra sig som är väldigt tabu och fult.

Och att ångra ett könsbyte är extra stort?
- Precis. Men just för att det är så extremt och oåterkalleligt hoppas jag att det ska kunna fungera som en metafor, att man kan lägga in sina egna livsval i
historien. När man ligger där på sin dödsbädd vill man ju inte ångra något. Man vill känna att man gjorde alla valen rätt och att man blev nöjd.