Jan Guillo.
Foto: Dan Hansson
Att intervjua Jan Guillou är en pärs. Inte när man väl sitter där i hans avmätt pösiga soffa i våningen på Östermalm utan före, när till och med garvade kolleger erkänner att de aldrig skulle våga.
Bevisligen finns det en utbredd Guillou-rädsla.
Själv förstår han inte varför. Rent fysiskt har han inte gett sig på någon sedan han äntligen fick tyst på sin styvfar, mannen han kallar Sadisten, som gav honom stryk efter varje middag under många ungdomsår.
Annars är han gentleman.
– Och en sån bär varken bruna skor efter klockan 18.00 eller ger sig på den som är för liten.
För liten för vad?
– Den som är liten i förhållande till saken. Till exempel ung. Man ger sig heller inte, av kulturskäl, på en kvinna.
Att han en gång skrev ”lilla söta” om Kattis Ahlström ingår bland orden han ångrar, de som utgör sisådär tio procent av alla hans uttalanden och oftast är alltför hårda returer på bollar som kommit farande. Att snabbt smasha tillbaka är konsten han lärde under tio år som tv-journalist. Men aldrig att han höjer rösten, i stället lutar han sig tillbaka och ler. Bo Strömstedt skrev en gång att Guillous leende är som en aggression, en krigshandling. Själv talar han mer om ironi.
Eller överlägsenhet?
– Ja, kanske det.
Hur ofta blir du svarslös?
– Förmodligen mer sällan än andra.
Så här långt i samtalet, vi har inte ens hunnit in på boken som kommer nästa vecka, Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv, ringer det på dörren. En leverans av italienskt kakel ska tas emot. Direkt efter ringer en journalist och vill veta vad Jan Guillou tycker om vildsvin. Han tycker mycket. Måhända är det sant, som han skriver i boken, att han ser varje intervju som den första han någonsin gett, av ren hygglighet mot kolleger. Men nu sitter han ner och lyssnar artigt på ett annat citat, att han är glad att hans två första romaner refuserades eftersom det betydde att han hann mogna. Och ta beslutet att aldrig skriva om sig själv.
Nu har han gjort det.
Betyder det att du blivit klokare eller mindre klok efter 65?
– Klokare, möjligen. Dels som en gardering mot risken att 24-åriga moderata doktorander skapar en helt felaktig bild av mig, inte av illvilja utan för att de aldrig kan förstå det där med 1968.
– Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!
Amen.
Hans bok löper över åren på FiB/Aktuellt och FiB/Kulturfront, genom IB- och Geijeraffären, romansuccéerna om Hamilton och Arn plus tv-programmet Rekord-Magazinet för att sluta med telefonsamtalet, enligt honom själv lika häpnadsväckande som om han blivit invald i Svenska Akademien, när man ville ha honom till ordförande i Publicistklubben.
Det är en svindlande färd, med rejäla toppar och mörka avgrundsdjup. Ändå känns det aldrig som om han mått riktig dåligt. Han skriver om det som gjort ont men orden förmedlar ingen smärta.
– Där kan finnas en psykologisk faktor som man kanske underskattar. Män som efter pensionsåldern skriver sina memoarer vill ju bygga monument över sig själva, visa att de egentligen hade rätt i de debatter som de förlorade – en fälla jag försökt undvika. Jag har inte velat gnälla över gamla oförrätter men kanske tar man då för lätt på några saker.
Kan man säga att du gjort motsatsen och nästan tröttsamt ofta framhåller hur framgångsrik du varit?
– Jo, jag vet det. Och när jag gjorde det visste jag också att någon, som du, kommer att ironisera över saken. Men det kändes viktigt att påpeka framgångarna eftersom många tror att jag var en sorts gossen Ruda som blev utskälld överallt. Så var det faktiskt inte. Mitt skrivande var en succé från början.
Räcker det inte att du vet det själv?
– Jag skriver ju till andra.
I ärlighetens namn finns också drag av självrannsakan i boken, som kan läsas som ett tidsdokument över 60- och 70-talets politiska utveckling i Sverige, tryfferad med journalistikens godbitar. Jan Guillou höjer bland annat varningsflagg för sin ungdomliga fallenhet för ”löjeväckande poserande”.
– Den berömmelse som kom med IB-affären var avsevärd och svår att hantera. Jag blev mallig och självupptagen på ett sätt som jag inte tycker om.
Hur är det idag?
– Mycket bättre, tack.
Så den som påstår att du är kvar i mallgrodefacket har fel?
– Andra är i regel bättre iakttagare av en än man själv är. Men det skulle vara rätt sårande om jag var kvar där. Grunden för min eventuella berömmelse är så mycket viktigare än utanverket. Jag har alltid försökt skriva om väldigt viktiga saker. Om det kalla kriget. Och om kriget mot terrorister.
Han var killen som låg korsfäst på internatskolan Solbackas skolgård en natt, medan kamraterna hällde ömsom varmt, ömsom kallt vatten på honom – detta helvete som han skildrar i självbiografiska Ondskan. Där och då lovade han att hämnas, att krossa skolan inte med knytnävar utan med ordens och lagrummens hjälp. Jo, han hann börja med juridiken innan journalistiken tog över. Sedan blev det 1968. Jan Guillou är glad att han var 24 år just det året vilket innebar ett politiskt uppvaknande och ett engagemang som fortfarande driver honom. Från en punkt långt till vänster om både Mona Sahlin och Lars Ohly.
På 70-talet blev Olof Palme en av hans verkliga fiender. Och den som, åtminstone först, avfärdade Jan Guillous/Peter Bratts sensationella avslöjanden om den hemliga underrättelsetjänsten IB med att de var två pojkar som förläst sig på indianböcker.
Efter Geijer-affären blev det ännu värre. Också för Jan Guillou som skrev en artikel om det som hänt, en artikel som aldrig blev publicerad.
Ändå påstod du dig veta att DN, som först publicerade nyheten, haft rätt. Det vill säga att justitieministern utnyttjat prostituerade.
– Nja, som journalistisk insats var min artikel dubiös. Inte för att jag hade fel utan för att det rent etiskt var diskutabelt att ge sig på en källa som jag gjort.
Du talar om Leif GW Persson, att han var källan?
– Ja. Han blev sedan en lyckad bekantskap, fast det visste vi inte då. De följande fyra åren betraktades jag som någon sorts journalistikens förrädare – och GW blev aldrig justitieminister.
Där, mitt i Jan Guillous uppenbara svårigheter att försörja hustru och två barn, kom telefonsamtalet som förändrade allt. Han erbjuds att leda tv-programmet Rekord-Magazinet från Malmö. Så föddes tv-kändisen Guillou, han som aldrig är svarslös. Utom för några minuter just denna eftermiddag. Nu är det Cecilia Hagen som ringer från Expressen och ber honom säga något saftigt om prinsessorna. Snabbt skickar han bollen vidare till Annette Kullenberg.
– Själv kan jag bara säga att prinsessorna är söta och att jag önskar dem lycka till.
Som vänsterextremist, det är han själv som använder ordet, hade han fel bakgrund år 1968. Eftersom hans biologiska pappa var fransk diplomat och hans norska mamma dotter till en miljonär, om det nu inte var en miljardär.
– Det hade varit roligare, och enklare, med föräldrar från arbetarklassen. Men sånt kan man ju inte göra något åt. I dag lever jag i materiellt välstånd och anpassar mig i stort sett till den smak som jag kommer ifrån. Men det är mest en fråga om personlig trivsel, inget jag ser som politisk belastning.
Alltså; att Jan Guillou har tio miljoner på sitt privata bankkonto förändrar inte hans uppfattning att banker ska socialiseras, som ett exempel.
Att komma honom närmare in på livet är inte svårt, det är omöjligt. I boken hittar jag bara en enda privat passus, att han och Ann-Marie Skarp var nykära när hon föreslog att han skulle låta Hamilton möta maffian. Han har med det som exempel på ett ovanligt sätt att hitta en ny romanidé.
– Att jag omedelbart sa ja var manligt skryt. Som nykär har man lätt att fjädra sig. Men redan vid kaffet hade jag historien klar.
_ Att jag inte är en sån som talar om skilsmässor – jag säger som PO Enquist, de första fem åren är värst – eller andra privata saker handlar om att jag inte vill lämna ut mina närmaste.
Det finns de som säger att du är en ensam man?
– Det vet jag inte. Jo, halva året när jag sitter i Roslagen och skriver, tio sidor per dag är det vanliga pensumet. Men det håller jag bara på med från januari till midsommar. Sen umgås jag med folk, åker på bokmässor, pratar om min senaste bok – tills det är dags för nästa arbetsperiod.
Att han, fortfarande, skriver på vanlig skrivmaskin har fått ny uppmärksamhet. Själv undrar jag mest varifrån han får färgband? Svaret är att han köpt upp ett restlager, har frysen laddad med band som skulle räcka till ytterligare 14 normala Guillou-romaner. Så många lär han inte hinna.
Att ungdomar hånar honom inte bara för tekniktafatthet utan också för allmänt förlegade kunskaper gör honom sorgsen.
– Första gången jag blev utskrattad och mobbad på journalisthögskolan trodde jag de var berusade. Sedan inträffade samma sak en gång till. Då blev jag väldigt ledsen. Inte för att de betraktade mig som en okunnig gubbjävel utan för deras totala brist på insikt, att de tror att journalistik kommer till genom personlig berömmelse och inte genom hantverk.
65-åriga män har alltid varit besvikna på ungdomar, han vet. Därför är samtalsämnet känsligt. I just hans fall var det, förstås, något annat.
– När jag var 20 var 65-åringar inte besvikna på mig. De var rasande.
Men idag vet du ju också, vilket du påpekat många gånger, att du är en av de författare som fått unga killar att läsa böcker. Samtidigt kan man ibland ana en bitterhet över att du inte tillhör finrumsförfattarna.
– Jag vet vad jag gör. Jag skriver inte experimentell prosa, är ingen Lotta Lotass. Jag tycker att sådan litteratur ska finnas, men jag tycker också att det mesta av den är trams.
Så om telefonen ringde och man verkligen valt in dig i Svenska Akademien???
– Att ens fundera över en så hypotetisk fråga är att göra sig löjlig.
