Stephen Hawking
Universum i ett nötskal
Översättning: Hans-Uno Bengtsson
216 s. Prisma. ca 300:-

Einsteins allmänna relativitetsteori, oss emellan, hur lätt är den att förstå? Beskrivningen av tyngdkraften som en krökning av en fyrdimensionell rumtid. Går den över huvud taget att göras nöjaktigt begriplig för andra än ett litet fåtal högintelligenta fysiker och matematiker? Eller kvantmekaniken? Detta vördnadsbjudande teoribygge vars bärande fundament är Heisenbergs obestämbarhetsprincip. Alla som förstått räcker upp en hand.
Det svårfattliga dunklets dilemma är naturligtvis inte nytt, bara formerna. Den vilsamma förvissningen från Pauli dagar, om vetbarhetens gräns, är oåterkalleligen en anakronism: ”Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!” (Rom 11:33). Nu råder naturvetenskapen. Men dess förståelse av universums historia, struktur och funktion, förr kallat världsalltet, befinner sig olyckligtvis på en nivå som vida överstiger också mycket bildade människors
fattningsförmåga.
Man kan förstås acceptera detta, och medan man vandrar hemåt i natten under Vintergatans bleka slöja kan man försöka tänka på någonting annat.
Ett mer lockande alternativ är att åtminstone försöka förstå. Mången briljant forskare har genom åren känt sig kallad att popularisera det svåra, böcker saknas inte, men på senare år är det framför allt ett namn som brukar nämnas: Stephen Hawking, professor i Cambridge, allmänt ansedd som geni. När han för drygt tio år sedan skrev sin snart nog berömda bok ”Kosmos - en kort historik” var hyllningskören i det närmaste gregorianskt samstämmig. Äntligen framträdde nu en man av Einsteins format som verkligen kunde förklara hur allt hänger samman. ”De spännande teorierna presenteras med en kristallklar enkelhet.” Så löd baksidestexten den gången. Vilket inte var sant.

När Hawking nu återkommer med en uppföljare till succén kan således en viss misstänksamhet vara på sin plats. Den nya boken - Universum i ett nötskal - är ett försök att för lekmannen
berätta om de allra senaste årens landvinningar och vilda spekulationer inom astrofysiken. Krökta rum och svarta hål hör nu till allmängodset. Här är det supersträngar, maskhål, p-bran och annat, mycket annat, som trots välgjorda illustrationer i färg underblåser läsarens misstanke att han är om inte helt obildbar så i alla fall partiellt småkorkad.
Lyckligtvis går Hawking ut ganska löst med en kort repetition och underhållande skvaller om sådant som de fullkomligt begripliga orsakerna bakom Einsteins skilsmässa från sin första fru, men det är bara en uppvärmning. Markkontakten avtar snabbt och snart sitter man där, villrådig och frustrerad, medan dimensionernas antal bara växer. Rumtiden förefaller fyrdimensionell, skriver författaren, men kan ”visa sig vara tio- eller elvadimensionell när den sonderas med mycket högenergetiska partiklar”. Vad skall man säga? Oj då?
I centrum för Hawkings intresse står Teorin för Allting, en enda, sammanfattande matematisk modell för hela universums uppbyggnad och alla
dess processer. I dag arbetar forskarna med en rad olika teorier som inte alltid är helt förenliga inbördes, men som av optimisterna anses vara möjliga att härleda till denna ännu bara vagt anade superteori. Finner man den vore det ett alexanderhugg. Tills vidare förblir dock universum lika löst i konturerna som förr, något minst sagt undflyende ”med ett högredimensionellt rum innanför men absolut ingenting utanför, inte ens tomrum”.

Därmed inte sagt att spekulationerna är meningslösa, tvärtom. Jag är övertygad om att några av vår tids skarpaste hjärnor verkligen för frågan framåt, mot större klarhet, och jag skall inte neka till att min fantasi sätts i rörelse också av de teorier jag inte till fullo förstår. Problemet med ”Universum i ett nötskal” är emellertid att den lättsamma tonen inte på långa vägar harmonierar med det avancerade matematiska tänkande som när allt kommer omkring är en förutsättning för att man skall hänga med i svängarna. Detta glapp i framställningen, som känns igen från ”Kosmos -
en kort historik”, är förödande.
Enda sättet för mig, som inte läst teoretisk fysik, att ta mig igenom boken är att betrakta den som ett skott på samma gren av underhållningsindustrin som lät Arnold Schwarzenegger blomma ut i filmen Terminator. Tidsresor av det slaget, i vilka man kan styra sitt öde genom att manipulera det förflutna, hör till de av Hawkings favoritämnen som lockar fram hans lekfullaste sidor, kanske för att gränsen mot science fiction är som otydligast just här. Det kan rent av vara svårt att avgöra när han talar allvar och när han skämtar. Därvidlag är Schwarzenegger föredömlig.

Stephen Hawking må vara en genial vetenskapsman, men som populärvetenskaplig författare lever han sällan upp till sitt rykte, detta trots de råstarka, multinationella förlagshusen som pumpar ut boken i 26 länder, samtidigt. Störst utbyte av ”Universum i ett nötskal” torde de läsare ha som hellre söker mystik än svar på vad forskarna de facto vet. Kanske bör vi till syvende och sist se den som årets fynd för
teologer och andra som söker äreräddning för Paulus, salig i åminnelse, och även i övrigt försöker fylla anakronistiska gudaläror med modernare dunkel och dimmiga bevis för vad som helst.

Fredrik Sjöberg