Det dröjde bara några månader efter att 50-årige Stieg Larsson hade avlidit innan bråket var igång. När juristerna gjort sitt stod Eva Gabrielsson, författarens sambo sedan över 30 år, helt lottlös. Det växande arvet från den postumt publicerade deckarsuccén hamnade i stället hos Stieg Larssons pappa Erland och bror Joakim i Umeå.

”Om Stieg hade levt och sett något av detta hade han blivit fullkomligt rasande”, sade Eva Gabrielsson i SvD i mars 2007. ”Det handlar om en möjlighet att tjäna pengar på någon som inte kan försvara sig.”

Från varje land som nu drabbas av Millennium-feber skickas nya reportrar till Sverige för att skriva storyn om Stieg Larsson – och om pengarna han lämnat ­efter sig. Arvstvisten skildras ofta salanderskt: en ensam kvinna som tar fajten med två män som med stöd av lagen blåst henne. På en norsk stödsajt kan arga Millennium-fans skänka pengar till Eva Gabrielssons kamp.

I ett radhus i Umeå, staden där Stieg Larsson växte upp, sitter arvtagarna. Trötta på att vara följetongens bad guys. Men de har inte orkat svara på alla anklagelser. Joakim Larsson, 51 år, säger att han aldrig trodde att det kunde bli så här.

– Nu har det gått snart fem år sedan Stieg dog. Vi har väntat på att få kontakt med Eva. Men vi ­orkar inte vänta fem år till. Nu måste vi gå vidare, säger han.

Det är därför de bestämt sig för att komma med ett erbjudande.

– Vi har hela tiden velat komma överens. Men hon har vägrat att prata med oss i alla dessa år, säger 74-årige Erland Larsson.

Deckarsviten har sålt över 20 miljoner exemplar bara i Europa. I  fjol var Stieg Larsson den näst bäst säljande författaren i världen. Endast i Sverige har böckerna om hackaren Lisbeth Salander och reportern Mikael Blomkvist sålt i 3,5 miljoner exemplar.

I samma takt som böckerna och filmerna gör succé tickar pengarna in – exakt hur mycket vill Erland och Joakim Larsson inte avslöja. SvD:s beräkningar visar att det rör sig om cirka 130 miljoner kronor i royalties enbart på de hittills sålda böckerna. Sannolikt kan de vänta lika mycket till för böcker som ännu inte är sålda. Utöver detta tillkommer inkomster från filmerna.

Med sin nya förmögenhet har de knappt gjort någonting, säger Erland och Joakim Larsson:

– Vi kör samma bilar och bor i samma bostäder som förr.

Eva Gabrielsson, som vill förvalta arvet, har sagt att fadern och brodern inte skulle klara uppgiften. ”Erland och Joakim var aldrig en del av våra liv”, sade hon förra året i SVT:s Uppdrag granskning. Anklagelserna har farit genom luften.

Som att far och bror Larsson inte gick på gravsättningen.

– Då tänker jag att fan, vi var ju inte ens på mammas gravsättning, alltså på min hustrus. Vi lämnade ju kistan i kapellet och sedan gick vi på minnesstunden, säger Erland Larsson.

– De vill ju få det till att ”de var inte ens på begravningen”, men vi var ju det, säger Joakim Larsson.

Och att de inte var en del av Stiegs liv? Inte sant, säger pappan.

– Vi såg hans talanger tidigt. Vi gav honom en skrivmaskin och uppmuntrade honom.

– Pappa tjatade på honom. Han skrev ju så mycket fackböcker. Jättebra, och om jätteangelägna ämnen som högerextremism och kvinnovåld. Men de säljs ju i några tusen ex. Så farsan sa: skriv någonting kommersiellt! säger Joakim Larsson.

Vid köksbordet nickar Erland Larsson:

– Ja, jag tänkte ju närmast på barnböcker då. Sune och Bert-böckerna var populära då. Stieg kunde skriva vad som helst.

Enligt honom skrevs Millennium-böckerna dessutom delvis på familjens sommarhus i Västerbotten. Och pappan fick läsa utkast:

– Han skickade upp manus. Första boken anmärkte jag på att ”det är för mycket sex”. Äsch, sa han, sex säljer! Andra boken sa jag: ”Man får inte sluta en bok på det sättet”, ja med cliffhanger...

Ett enda papper hade förändrat allt. Men Stieg Larsson lämnade inget testamente efter sig. Som ogift – paret dolde, enligt Eva Gabrielsson sin relation för att skydda sig mot de nazister som Stieg Larssons tidning Expo granskade – och utan egna barn gick tillgångarna till familjen Larsson.

Joakim Larsson ifrågasätter att det var orsaken till att paret aldrig gifte sig. Han menar att precis som andra som arbetade på Expo kunde även Eva Gabrielsson ha fått skyddade uppgifter.

Som svar på frågor om arvet återkommer Erland och Joakim Larsson till juridiken. Upphovsrätten kan de inte skänka bort hur som helst, fick de veta från Norstedts. Sedan kontakten bröts efter begravningen har de väntat på chansen att möta Eva Gabrielsson för att hitta en lösning.

Tidigt efter Stieg Larssons död fick de signaler om att Eva Gabrielsson ville stämma.

– Det var därför vi dröjde med att erbjuda pengar. Det hade börjat komma in några kronor från böckerna. Då tänkte vi att ska vi skicka pengar till henne nu? Ska vi sitta och betala för en process mot oss själva? säger Joakim Larsson.

– Hon måste ju prata med oss. Allt hade varit enklare då.

Nu ligger Hollywood på om filmkontrakt. Inför framtiden måste beslut fattas om hur mycket som ska gå till Expo och till kvinnojourer, som Stieg Larsson ville skänka Millennium-pengar till. Beslut som de säger att de vill fatta i samråd med Eva Gabrielsson.

Så därför, erbjudandet här i dag:

– Hon var en del i Stiegs liv. Hon ska leva tryggt och bra av det här. Vi kan ge henne 20 miljoner, säger Joakim Larsson.

Det lägger ni på bordet nu?

– Ja, varsågod. Inga krav eller någonting. Men hon måste ju ringa och säga ja tack.

– Och uppge konto och bank och så, säger Erland Larsson.

I dag, måndag, kontaktar ­familjens advokat Eva Gabrielssons advokat med erbjudandet.

Om ni bortser från paragrafer och arvsrätt, tycker ni själva att ni behandlat henne schysst?

Stiegs bror Joakim Larsson svarar utan minsta tvekan:

– Vi har varit schyssta mot henne, vi har aldrig velat ha det här bråket. Och det enda vi vill är att det här ska sluta fint för henne nu.