Om precis ett år, den 4 november 2008, går amerikanerna till val för att välja ny president och kongress. I dagsläget präglas valkampanjen mycket av dynastifaktorn, det faktum att två familjer utövat ett dominerande inflytande på USA:s nationella politik i snart tre decennier. Uppskattningsvis 116 miljoner amerikaner – motsvarande nära 40 procent av befolkningen – har aldrig upplevt ett Vita huset som inte bebotts av någon vid namn Bush eller Clinton.

Pappa Bush inledde sin åttaåriga sejour som vicepresident 1981 och var president åren 1989–1993. Därefter följde två perioder med Bill Clinton som efterträddes av Bush junior 2001–2009. Om Hillary Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat och vinna valet nästa år, och dessutom omväljas 2012, förlängs dynastiperioden till januari 2017. I så fall 35 år i rad med en Bush eller Clinton i Vita huset! Därefter står Jeb Bush på tur, och sedan kanske Chelsea Clinton… Amerikanerna må vara skeptiska till ärvda privilegier, men de älskar sina politiska dynastier.

Hittills artar sig valrörelsen till en duell mellan olika företrädare för Bush- respektive Clintonlinjen. På den republikanska kanten avviker ingen av de ledande kandidaterna nämnvärt från presidentens politik. De är alla för fortsatta skattesänkningar, ungefär samma politik i krigets Irak och en konservativ hållning i moralfrågorna. Att de sällan eller aldrig säger något om denna nära frändskap med Bush beror uteslutande på presidentens impopularitet.

Bland demokraterna har Hil­lary Clinton länge haft en solid ledning med ett program som i mycket åberopar makens tid i Vita huset. I likhet med Bill riktar Hillary in sig på den breda medelklassen och talar ofta om 1990-talet som en period av fred och välstånd. Detta ska naturligtvis utgöra en positiv kontrast till krigsåren under Bush. När makarna turnerar tillsammans återupplivas mantrat från 1992: ”Rösta på mig, så får ni min partner på köpet!”

Jag ska i två artiklar diskutera läget inför nästa års USA-val, och börjar med det politiska arvet efter George W Bush. Till skillnad från sin far har Bush junior en förkärlek för stora idéer och djärva initiativ. Två sådana idéer har särskilt kännetecknat hans presidenttid: att demokratisera Mellanöstern genom invasionerna av Afghanistan och Irak samt att i grunden förändra USA:s välfärdssystem genom en delprivatisering av pensionssystemet social security. Bägge initiativen har varit spektakulära misslyckanden.

Idén att med vapenmakt skapa demokrati i Mellanöstern var ett resultat av 11 septemberattackerna 2001. Administrationens nykonservativa ideologer kopplade genast samman terrorattackerna med Irak och Saddam Hussein och hävdade att denne måste undanröjas för att komma åt roten till det onda. Resultatet känner vi: ett förött land med hundra­tusentals döda, otaliga sårade och över fyra miljoner irakier på flykt. Konsekvenserna av katastrofen kommer människorna i regionen – och vi i Europa – att få leva med under årtionden fram­över.

De amerikanska förlusterna är relativt blygsamma vid en jämförelse (drygt 3 800 döda i nuläget), men mer än tillräckliga för att ha gjort kriget mycket impopulärt på hemmaplan. Bushs misslyckande med pensionsreformen var på sitt sätt lika spektakulärt, om än inte lika uppmärksammat. Social security är, till skillnad från vårt pensionssystem, helstatligt och juvelen i kronan i USA:s välfärdsbygge. Republikanerna har länge haft ögonen på det, och ­efter omvalet 2004 startade Bush en omfattande kampanj för att delvis privatisera systemet. Bush ägnade flera månader och otaliga offentliga framträdanden åt att propagera för förslaget, men förgäves. Han lyckades inte över­tyga sina egna partikamrater om behovet av en reform, och än mind­re en misstrogen allmänhet. Amerikanerna må prisa den fria marknaden, men de älskar sina federala bidragssystem.

Av alla de lagar som Bush velat få igenom är det egentligen bara en enda som kan betraktas som en klar framgång för honom, den som kallas för ”No Child Left Behind” och föreskriver årliga prov i kärnämnena för landets grundskoleelever. Den lagen, som röstades igenom med demokratiskt stöd, plus skattesänkningarna och utnämningen av två konservativa domare till Högsta domstolen är i stort sett vad Bush kan visa upp på pluskontot efter snart sju år som president.

Det är slående i vilken grad som resultaten av Bushs politik blivit rakt motsatta intentionerna. Då Bush tillträdde 2001 lovade han bli en enande kraft, inte en splittrare (”a uniter, not a divider”). Idag står det klart att ingen president sedan Nixon har splittrat nationen mer än Bush. Idémässigt förespråkade han individualism och en begränsad statsmakt, men istället har vi sett, delvis som en följd av 11 september, en stark ökning av den federala makten liksom av statsutgifterna.

Bush lovade vidare att återställa heder och moral i Vita huset efter de solkiga sista Clintonåren. Istället följde Abu Ghraib-skandalen, Guantánamo och den fruktlösa jakten på massförstörelsevapen i Irak, händelser som skadat USA:s anseende i omvärlden mer än något annat sedan Vietnamkriget. Den ene efter den andre av presidentens medarbetare har fått avgå, däribland chefstrategen Karl Rove.

Gapet mellan avsikter och utfall har varit särskilt tydligt inom utrikespolitiken. I Mellanöstern har utvecklingen på nästan varje punkt gått på tvärs mot de nykonservativas förutsägelser. I stället för att skapa fred, försoning och demokrati har USA, genom Irakkriget och administrationens inaktivitet i Palestinafrågan, tvärtom bidragit till att öka våldet och motsättningarna i regionen. Politiken har lett till ökad instabilitet och extremism, inte motsatsen. Slutsatsen måste bli att Bush var duktig på att vinna val, men usel på att regera.

Bushs misslyckanden har lett till att hans parti har ett prekärt utgångsläge inför nästa års kongress- och presidentval. En opi­nionsundersökning nyligen visade att väljarna föredrar att näste president blir en demokrat med procentsiffrorna 52 mot 31. 2002 fanns det ungefär lika många republikaner som demokrater i väljarkåren. Nu identifierar sig 50 procent av allmänheten med demokraterna och endast 35 procent med Bushs parti.

Bushs egna opinionssiffror har länge legat på en nära nog rekordlåg nivå. En oktobermätning från Gallup ger vid handen att bara 32 procent är nöjda med hans arbete som president medan hela 64 procent är missnöjda. Den senare siffran är den bästa mätaren på hur presidentvalet nästa år kommer att gå. Bushs höga negativa siffror gör det mycket svårt för den republikanske kandidaten, vem det än blir, att vinna.

Historien visar att när en avgående president varit så impopulär som Bush är nu, har hans parti förlorat Vita huset i påföljande val. Om Bush inte förmår komma tillbaka under det år som återstår, riskerar han att efterlämna ett parti i spillror.

Erik Åsard

Statsvetare och föreståndare för Svenska institutet för Nordamerikastudier vid Engelska institutionen, Uppsala universitet. I tisdagens SvD skriver han om arvet efter Bill Clinton.