Maria Andersson, 28 år, sångerska i Sahara Hotnights.
– Det var ganska väntat och på ett sätt var det mer plågsamt att se festivalens dödsryckningar än att få veta att den läggs ned. Och det är svårt att sörja något som man inte har brytt sig om på senare tid. Det var ju Sveriges största festival en gång i tiden, lite skitigare och lite roligare än andra festivaler. Vi spelade där första gången 1997 och det var magi. Sedan dess har vi varit där en massa gånger och det har alltid varit bra, men det känns ganska befriande att en ny tid får ta vid nu.
Annika Norlin, 32 år, artist.
– Det känns jättetråkigt, men jag tror och hoppas att de kan bygga upp festivalen igen från liten skala. Det är ju kreativa och driftiga människor bakom den. Kanske blir det en befrielse för dem att få göra något nytt och kunna boka från hjärtat igen.
– Det har hänt något med festivalstrukturen i Sverige. Det har blivit så stort fokus på stadsfestivaler, men jag tycker att det är trevligt när folk får komma bort från stan och träffa nya människor. Jag har träffat flera av mina absolut bästa vänner på Hultsfred. Jag har varit där totalt tio gånger och spelat där de fyra senaste åren. Det har alltid varit bra bokningar, men den största grejen med Hultsfred är att det är så bra umgänge
– Hultsfred har haft sjukt otur med vädret. Det kan låta som en liten grej, men när det regnar varje gång blir det färre besökare. När jag spelade där förra året var det explosivt väder med åska, regn och solsken samtidigt.
Kommer du att sörja Hultsfred?
– Jag är inte så nostalgisk av mig. Det var fina år som var. Och jag tror att de kommer igen med något nytt.
Patrik Arve, 45 år, medlem i Teddybears som skulle ha spelat på Hultsfred i år.
– Det är svintråkigt, både för banden, och dem som har köpt biljetter. Det är ju inte som med en bankkris där man kan få pengar av staten. Vi kommer ju förlora en massa pengar, eftersom turnéproduktionen redan är i gång och rullar.
– Hultsfred är klassisk mark med en grym festival, men det är dystra tider nu med stor konkurrens med en massa stadsfestivaler. Det är som med Sverige i övrigt – landsorten avfolkas, bondesamhället dör ut och urbaniseringen fortsätter.
Tommy Ejnarsson, 55 år, vice ordförande i kommunstyrelsen i Hultsfred.
– Just nu är det begravningsstämning här. Det kommer att vara ett sorgearbete framöver. Det känns som en katastrof, det är mycket känslor inblandade i det här. Nu kommer hela samhället att förlora på det här. Festivalen har betytt ofantliga summor för orten. Tack vare den blev vi en fläck på kartan, men nu kanske vi kan suddas ut. Men förhoppningsvis kan det växa fram något nytt ur det här.
Leif Pagrotsky, 58 år, Socialdemokrat och tidigare kulturminister.
– Jag är väldigt sorgsen över detta och imponerad av allt de har åstadkommit. Jag har många roliga minnen från festivalen, bland annat när The Hives spelade 2003 och sedan släppte ned en backdrop med texten ”Nej till EMU”. Det var kul. Och 2006 stod jag på scenen och sjöng med I’m From Barcelona, fast det var nog inte så många som såg mig. Sedan minns jag ett år då jag klättrade upp i ett torn vid Hawaii-scenen för att se bättre och då folk började ropa ”Paggan, Paggan”. Det är nog en ”once in a lifetime”-upplevelse för en politiker.
Anders ”Moneybrother” Wendin, 35 år, artist.
– Jag kommer sakna Hultsfred. Hultsfred har fått ta mycket stryk i media där folk har hakat upp sig på att man eventuellt kan bli smutsig, men jag har mina första konsertminnen därifrån. Festivalen har spridit bra vibrationer till killar och tjejer från landsbygden. När jag spelade där första gången med mitt punkband Monster betydde det allt, vi kände oss som ett riktigt band. Sedan var jag där som Moneybrother och hann spela på de flesta scenerna utom den största, och nu får jag väl aldrig göra det.
