TIDSKRIFT | Slut efter 30 år
Tidskriften Artes har länge dansat på gravens rand. Det berättar Horace Engdahl i ett tackbrev till läsarna i det allra sista numret av tidskriften, 4/2005.
Att det har varit fråga om en tydligen ganska utdragen dödsdans har inte märkts. Artes har varit en tidskrift som har hållit hög klass från början till slutet. Den har funnits i ungefär 30 år och har utgivits av Svenska Akademien, Konstakademien och Musikaliska Akademien i samarbete med bokförlaget Natur och Kultur. Någon motsvarighet till ett sådant långvarigt och troget samarbete mellan konstarterna och deras företrädare har väl aldrig tidigare förekommit i Sverige.
Ägarna har varit uthålliga, men de senaste åren har köparna tydligen blivit allt färre och prenumerantstocken har urholkats eller blivit allt slanigare. Det är beklagligt. Man kan fråga sig varför det är så svårt att driva en högt kvalificerad tidskrift av det här slaget i ett land som vårt. Beror det bara på att vårt språkområde är så litet? Kanske drabbas
tidskrifter värre än dagstidningar av att så mycket information finns tillgänglig på it.

Möjligen var problemet för just Artes ett annat, att denna tidskrift i hög grad kom att uppfattas som ett språkrör för det kulturella etablissemanget. Historiskt sett vet vi ju att kulturtidskrifter ofta uppstår i kretsar som ännu inte har lyckats etablera sig. Åtminstone de så kallade "unglitterära" tidskrifterna kommer och går, drar kortvarigt till sig en våg av intresse men läggs så ner när skribenterna har etablerat sig i andra sammanhang, som författare eller som kritiker på dagstidningarnas kultursidor.
Först var Östen Sjöstrand länge ensam redaktör och öppnade tidskriften för avancerad essäistik, till och med för populära essäpristävlingar, som på sin tid väckte stort läsintresse och ledde till att en rad nya skribenter firade triumfer och blandade sig med de redan etablerade.

Sedan tog Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt över och producerade en rad oförglömliga årgångar. Under deras egid fick tidskriften
karaktären av "ett bildningsinstitut", skriver Horace Engdahl. Stafetten övertogs 2001 av Jan Arnald och Anna Brodow, som också de har gjort ett beundransvärt arbete och öppnat den på vid gavel för de allra nyaste strömningarna inom dikten, musiken och bildkonsten.
Artes är en tidskrift som dör i skönhet, som dör med stil och med flaggan i topp. Den siste litteraturredaktören Jan Arnald, denne osannolikt produktive man som tycks likna den indiske guden Shiva med de många armarna, avslutar det sista numret med suggestiva prosalyriska utgjutelser över de sju dödssynderna. Det är flott.
Dessförinnan har ena hälften av numret ägnats åt dödstemat och åt konsten att dö eller att avsluta något, detta med essäer om bland annat Virginia Woolf och Samuel Beckett.

Första hälften av numret ägnas Italien och handlar om alltifrån drottning Kristinas Rom till Fellinis. Det är bra, som vanligt. Det sista numret utgör helt enkelt en värdig final.
Fä dör, fränder dö, själv dör du likaledes, men ett vet jag so aldrig
dör, domen över död man. Artes har sedan mitten av 1970-talet varit en av våra bästa kulturtidskrifter, och man trodde gärna att den skulle fortsätta att finnas för alltid. Kanske blev den till sist så självklar att vi helt enkelt glömde bort att läsa den.

Efter ströläsning av de senaste årgångarna vågar jag påstå att den har hållit stilen in i det sista. Det är vackert så. Vi får vara tacksamma för vad som har varit.
Artes är en tidskrift som har dött i tid, utan att bli magrare eller blekare ens mot slutet. Den har sitt goda rykte i behåll. Och i framtiden kommer det nog att finnas anledning för många av oss att då och då läsa ett eller annat i de gamla aktningsvärda årgångarna.