Min första fråga till dig är: Vad i texten formar en karaktär?

–Manuset skapar aldrig karaktären. Det talar bara om vad karaktären ska vara till i filmen. Teatern är en mycket mer litterär form än vad filmen är, där är texten ryggraden. Du uppfyller din egen gubbe och låter honom säga vad han ska säga, men förutom det så har du en oändlig möjlighet till olika varianter.

Tycker du manusen förändrats till det bättre eller sämre under din karriär?

–Såpafieringen har förstört en del filmmanus. Man har börjat skriva manus där dialogen och filmen ska fungera oberoende av vem som regisserar. Även om det är amatörskådespelare och en amatörregissör så ska berättelsen gå fram. Det vill säga att hela berättelsen måste ligga i repliken. Många manus är skrivna mer för bankirer än för filmarbetare.

Vad tycker du utmärker en bra skådespelare?

–När man jobbar med riktiga skådisar, som gjort teater, då har man ett språk och verktyg för att få scenerna att fungera. Man är inte bara sig själv, utan man jobbar med sina medspelare. Det är som en jamsession med jazzmusiker, allting är beroende av vad de andra gör. Det är det härligaste med det här jobbet. Att möta en briljant solospelare är inte så kul.

Hur hanterar du all stress, nervositet och rädslor som följer med det här jobbet?

–Jag försöker springa från det. Rädslan blir inte mindre och stressen blir inte mindre. Efter ett tag förstår man också att man är en neurotisk person. Det är inte så mycket att göra åt. Jag har aldrig fått tid att lägga mig på någon psykoanalys-soffa och få allt det där utrett. Jag ska börja filma nu igen, det är ett helvete. Man mår dåligt och vet inte vad man ska göra och allt sådant där.

Är du rädd för att du inte ska kunna uppfylla andras och egna krav?

–Det är mer rädslan att paniken ska bli för stor, så att jag inte kan fungera. Jag vet att jag kan spela, men om jag blir rädd så kan jag ju inte det. Det handlar om rädslan för rädslan egentligen. Det är samma sak varenda jävla film. Men om arbetet fungerar bra så går det där bort efter ett tag. Då går arbetet lätt och man blir som en cirkusartist som kan böja sig både ut och in, fast på det mentala planet.

En av de första dagarna när vi jobbade med Arn så gick du runt och kollade på alla kameralinser och sedan tog du en prilla ur din magväska och gick och satte dig på en kista i ett hörn. Kommer du ihåg det?

–Man måste känna rummet, man måste känna människorna och man måste känna miljön för att kunna vara trygg i den. Jag vankar runt jävligt mycket. Rummet är en medspelare man ska använda sig av.

Vad är det som skiljer en stor svensk produktion från en utländsk produktion?

–Det är inte så mycket. Mellan skådespelaren, regissören och fotografen så är det i stort sett samma sak varje sig du jobbar med en lågbudgetfilm eller en mammutproduktion. Det är bara allt omkring som skiljer, att man får mer pengar och tid och att det går långsammare. När det gäller Arn, som är en för skandinavien jättestor produktion men internationellt en lågbudgetfilm, så var det helt otroligt mycket material som producerades under tre månader. Fast det var flera gånger under inspelningen man önskat att man hade haft mer tid och lugn.

Vad får dig att landa?

–Jag tycker att jag är nere på jorden. Den del av mitt liv som är röda mattor och sådant är obehagligt overkligt. Det är Stellan från söder i Stockholm som står på den där röda mattan och längtar tillbaka till köket. När man filmar kan man vara uppe i ett rasande tempo, man kan jobba 17 timmar om dagen i fyra månader, sex dagar i veckan, och då är man på någon jättelik endorfinkick. Men efter det så är det ju bara att sätta sig ner.

Joakim Nätterqvist är aktuell med gruppen Narcissistic Street. Debuten Soldier in me släpps 11 juni. Arn – Riket vid vägens slut har biopremiär den 22 augusti.