–Smycken är så mycket mer än prydnad, de bär med sig så mycket känslor och historia och blir starka, personliga symboler, säger Maria Nilsdotter.
Maria Nilsdotter gick ett basår på designskolan Central Saint Martins i London – och när de kom till prova-på-kursen i smyckedesign förstod hon genast att hon hamnat rätt. Även om hennes farfar var guldsmed och hade ett urmakeri och hon själv alltid har tyckt om smycken, hade inte idén slagit henne tidigare. Hon sökte och kom in på den treåriga juveldesignutbildningen på samma skola. Där träffade hon en av sina bästa vänner, spanska Alba.
–Hon började knyta tunna guldtrådar runt armleden på mig och sade att jag skulle önska mig något. Man ska aldrig ta av sig tråden och när den väl brister slår önskningen in, berättar Maria.
–Vi valde ut de finaste trådarna vi hittade, men vilken tråd som helst går egentligen bra, och knöt trådar på varandra. Samtidigt gjorde vi platta tunna silverarmband i skolans ateljé, där vi slog in personliga meddelanden och gav till vänner. Jag brukade ha armarna fulla, fortsätter hon.
Hon visar upp ett par armband med de för utomstående obegripliga orden ”two pounds for wiliam warren and the naked lady on his gold tooth”.
–Den här gjorde Alba till mig och den använde jag varje dag väldigt länge. Jag gillar det sentimentala med ett smycke. Det behöver inte vara värdefullt i pengar för att ha ett högt sentimentalt värde, säger Maria och berättar om den Fantomenring som hennes man Coci gav henne i början av deras förhållande.
–Det var bara en sådan gratisring man får med en serietidning, men den betydde oerhört mycket för mig. Sedan tappade jag den och blev helt förstörd. Jag gick med i Fantomens fanclub för att få en ny, men den jag fick var inte i samma modell, säger hon.
Maria Nilsdotters egna smycken är inspirerade av djur, natur, mytologi och sagor – hon virar klor och fjädrar i guld och silver kring fingrarna, hänger enhörningar, benknotor och fåglar kring halsen och fäster mejslade silverfjädrar i kedjor över örat. Hantverket är gediget och materialen de bästa. I hennes ateljé är väggarna täckta av bilder, foton och teckningar som inspiration. Hon visar böcker om anatomi, mytologiska djur, flora och fauna.
Men på sin arm idag blandar hon en rad tunna länkar och trådar: en färgglad vävd tråd hennes man Coci knutit, en guldtråd som Alba knöt för två år sedan och som fortfarande håller, ett peacemärke i en kedja, en turpeng i ett band och ett tunt pärlband. På sin andra arm har hon tatuerat in ett band för evigt – en tråd som knyts i rosett ovanpå armleden, men som på insidan stavar hennes dotters namn.
–Det är en symbol för mina armband och min dotter, säger Maria. Jag brukade bära ännu fler, ofta upp längs hela underarmen och överarmsband, de är egentligen mina favoriter. Jag har gjort flera åt mig själv som jag bland annat hade på mitt bröllop, berättar hon och visar öppna ringar i tungt silver som binds samman av ett sjok tunna kedjor.
Andra favoriter är ett armband av pärlemor, randigt i svart och vitt, köpt på Camden market, träarmband köpta på Röda korset och billiga, självlysande plastarmband från en semester i Sydney.
–Jag köper inte dyra smycken och eftersom om jag vill ha något med ädelstenar eller ädelmetall skapar jag smycket själv, säger Maria.
–Mina armband är inte bara interna meddelanden, de får något magiskt över sig när man lägger en önskan som en förtrollning i dem. Det blir inte längre bara en tråd utan en talisman. Utan dem skulle jag känna mig mycket konstig.
I smycken finns en tydlig symbolik som också går att ta på. Idag skickar hon och Alba trådar och önskningar till varandra per brev. Det går att knyta på sig en egen tråd och önska också, men det är bättre om någon annan gör det. Önskan ska man inte uttala högt.
–Om önskningarna har slagit in? Ja, det har de, säger Maria. Men jag kan inte berätta vad de handlade om.
