SEATTLE
De stora förändringarna började på 1990-talet. Data visade att istäcket minskade med tre procent, isarnas tjocklek med hela 40 procent. Vinterisarna bröts upp tidigare på året, och de lösa isflaken började driva motsols istället för medsols.
Samtidigt ändrades mönstren för hög- och lågtryck. I det öppna havet ökade salthalten i det övre skiktet, och havstemperaturen steg. Varmt Atlantvatten sträckte sig längre in Ishavet än normalt.
- För bara tio år sedan hade vi en uppfattning att Arktis var statiskt, att som det såg ut hade det alltid varit. Och det hände inte mycket där under 1900-talet förrän vid 1970 då små förändringar registrerades, säger James Morison, polarforskare vid University of Washington.

Forskare inom ett antal olika discipliner såg och mätte de dramatiska förändringarna i Arktis. Oceanografer, meteorologer, biologer och geologer gjorde kartläggningar var för sig. Men först vid en konferens 1997 började de lägga ihop sina iakttagelser till ett större pussel. Den bild som växte
fram skickade kalla kårar utmed flera ryggrader. Vad höll på att hända?
- Förändringarna hänger samman och de påverkar hela Arktis. Vi gav fenomenet ett namn, unaami. Det är yup”ik (ett sibiriskt språk) och betyder i morgon, berättar James Morison.
Han är projektledare för ett forskningsprogram över flera ämnesområden om Arktis, Search (Study of Envrionmental Arctic Change), som rapporterade sina resultat vid vetenskapskonferensen AAAS i Seattle nyligen.
Den globala medeltemperaturen har stigit under samma period, även i Arktis vilket bland annat leder till att permafrost, det vill säga mark med ständig tjäle, har börjat smälta. Men ett varmare klimat räcker inte för att förklara förändringen.
- Vår hypotes är att den storskaliga påverkan kan förklaras med att en motsols luftström över Arktis - polar vortex - har ökat i styrka och rör sig snabbare sedan 1990-talet, säger James Morison.

En så omfattande förändring i väder, vatten- och luftströmmar, påverkar givetvis även det biologiska livet. Och allra
högst upp i näringskedjan finns människan, olika arktiska folkslag som i decennier, till och med sekler, har lärt sig att överleva i ett extremt klimat genom att tolka vädret.
- För dem är det vardagsrutin att tolka vädret. Man står och tittar i sin kikare ut över havet, ibland i timmar. När ett skifte är på gång diskuteras det, berättar Igor Krupnik, antropolog vid National Museum of Natural History i Washington.
Han har samlat inuiternas berättelser om sina iakttagelser det senaste decenniet i boken ”The Earth is faster now”, Jorden går fortare nu. En eskimå från St Lawrence Island i Alaska berättar i boken om sin faster:
”Hon pratade om hur vädret ändras. Förr kunde de förutsäga vädret genom att observera stjärnorna, himlen och andra fenomen. De äldre tyckte att de kunde spå vädret i alla fall för några dagar framåt. Inte längre! Och min faster sa att eftersom vädermönstren ändras så snabbt nu, kan de här förutsägelserna inte göras längre.”
Krupnik beskriver en oro bland människorna.
- De säger: Vi
vet att vädret kan vara onormalt, det är det ofta. Men vi förväntar oss att det ska bli normalt nästa år. Men det har det inte blivit. Vi väntar och väntar, berättar han.
Lokalbefolkningen iakttar hur djuren och naturen ändras. De stora marina däggdjuren migrerar tidigare på våren och senare på hösten. Det är mer valrossar på våren, jaktsäsongen kan börja redan i april i stället för början av juni.

I förordet till ”The Earth is faster now” skriver inuiten Jose Kusugak att under delar av året är havsisen som en förlängning av land. Det gäller att veta när man ska ta sig till iskanten för att jaga, beroende på tidvatten och vindar. Det finns över 100 begrepp som beskriver isförhållandena.
Men kunskapen om isarna, och säkerhetstänkandet, gäller inte längre. De äldre vågar inte förmedla sitt isvett till de yngre.
”Jag är rädd att liv kommer förloras, för att isen är tunnare och för att efter att isen och snön på land har smält på senvåren, färdas folk fortfarande över isarna till början av juli”, skriver
Jose Kusugak.
Plötsligt en sommar, 1997, dog sjöfåglar i massor, något som inte har rapporterats tidigare.
- Man brukar normalt se en död fågel under ett par veckors expedition. Men nu såg jag tiotusentals döda. Tio procent av de fåglar vi såg var döda, berättar biologen George Hunt vid University of California, Irvine.
En orsak kan vara att svaga vindar den sommaren ledde till att kallt, näringsrikt vatten inte kom upp till ytan, och då uteblev också ökningen av krilliknande plankton som sjöfågel livnär sig på. Samma år inträffade en gigantisk algblomning, som färgade havet turkosgrönt.
Ett par år senare kollapsade ett stort bestånd av maneter, som innan dess hade växt till okontrollerat.
- Det här är typiskt för ett stressat ekosystem, kommenterar Hunt.
Sälkutningen har ändrats drastiskt. Stränder där de nyfödda kutarna förut låg tätt, är i dag mer eller mindre öde.
Samtidigt har mängderna plattfisk tredubblats, liksom fisken alaskan pollock. Sydligare fågelarter, som lunnefågel, börjar etablera sig.
George Hunt anser att Arktis går från ett arktiskt till ett subarktiskt ekosystem.
Men han ser ingen entydig trend. Somrarna 97 och 98 var varma, 99 jättekall, och så vidare. Data är ”noisy”, de går upp och ned. Frågan är hur ekosystemet svarar.
- Och det har betydelse. Hälften av all fisk och skaldjur som landas i USA är fångad i Berings Hav.

Den fråga alla ställer är förstås om unaami, förändringarna i Arktis, är ett uttryck för växthuseffekten och har samband med människans utsläpp av växthusgaser. Eller om de beror enbart på naturliga svängningar i klimatet, den så kallade arktiska oscillationen. Ingen ger ett entydigt svar.
- Datasimuleringar visar att den naturliga arktiska oscillationen kan öka, men inte i den omfattning som den har gjort i verkligheten, säger James Morison.
Och även om det har varit varmare perioder på Arktis tidigare så har uppvärmningen då varit mer regional, inte över hela området som nu, enligt James Overland vid noaa, den amerikanska motsvarigheten till SMHI.
- Det vi ser nu är unikt under de senaste 100 åren.