Redan i turistinformationen på Venedigs flygplats möts besökaren av det bistra beskedet att ”i Venedig måste du betala för allting”, om så bara lite hjälp med resväskan. Här betyder hösten fortfarande högsäsong. Och det betyder arkitekturbiennal.
För nionde gången är det ett separat arrangemang, tidigare fick den inordna sig bland verken i konstbiennalen. Den uppdelning mellan två platser i staden som initierades för några år sedan verkar ha satt sig. I trädgårdarna, Giardini, ligger de nationella paviljongerna och i Corderie/Artiglierie-byggnaderna på varvsområdet Arsenale ryms årets utställningskurator Kurt Forsters eget urval. Schweiziskfödde konst- och arkitekturhistorikern Forsters samlande tema är de stora och djupgående förändringar som under de senaste åren påverkat samhället och vetenskaperna, under titeln ”Metamorph”.
Sverige, Norge och Finland samsas i den vackra nordiska gemensamhetsbyggnaden i Giardini och utställningen är resultatet av ett samarbete mellan ländernas arkitekturmuseer. Här
hyllas det homogena, monokulturella nordiska arvet med foton av fullkomligt okontroversiella projekt under titeln ”Our nature”. Att det över huvud taget är arkitekturmuseerna som fått representera Norden signalerar att målsättningen tycks vara att konservera och bevara, snarare än förnya.
En betydligt piggare inställning visas i den danska utställningen, ”Too perfect - seven new Denmarks”, där designgurun Bruce Mau fått i uppdrag att med hjälp av unga talanger relansera hela sinnebilden för den enkla, klassiska och ”alltför perfekta” danska designen. Arkitema satsar på massproducerade bostäder som distribueras med luftskepp och Bruce Mau själv har uppfunnit ett system där smältvatten från ett borttynande Grönland kan exporteras till törstande ökenområden i jättelika säckar. Mest radikal är uppmärksammade duon Plot, som vill samla alla landets hamnar på en plats och skapa en ”Superharbour” med Manhattan-skyline på en konstgjord ö vid Fehmarn Bält.
Den här typen av konceptuella megaprojekt har blivit mer
regel än undantag hos den yngre generationen arkitekter. Det är knappast förvånande att några av dessa unga danskar jobbat för Hollands superstjärna Rem Koolhaas, som gjort ”extra large” till ett ledord för sitt eget kontor, OMA.
Just OMA lyser med sin frånvaro i en sparsmakad, välregisserad holländsk paviljong, som bygger upp en bild av hur landet vuxit på artificiell väg och landskapet förändrats då mark erövrats från havet genom polderbyggande. Man visar också storskaliga strategier för att hantera den snabba urbaniseringen från 1980-talet och framåt. Liknande tankar finns i tyska utställningen ”Deutschlandscapes”, som också tar itu med denna svårkontrollerade stadstillväxt, kallad ”urban sprawl”. Här koncentrerar man sig på den mindre skalan och de enskilda byggnadernas kvalitéer.
En separat sektion i Giardini har tillägnats byggandet av nya konserthallar. Denna byggnadstyp som fick en modern pånyttfödelse genom Jørn Utzons radikala operahus i Sydney har sysselsatt många arkitekter, fascinerade av
komplexiteten och den tekniskt krävande utmaningen att skapa perfekt akustik. Trots att konserthuset som social institution är aningen otidsenlig är det uppenbarligen fortfarande en källa till intressanta projekt. Här hittar man bland annat Christian de Portzamparcs Cidade da Musica i Rio de Janeiro, en storslagen hyllning till Brasiliens skulpturala Niemeyer-modernism. Även Henning Larsens något mer modesta konserthus i Uppsala står sig bra i den internationella konkurrensen.
Allra längst i formexperimenten går argentinska Xefirotarch, representerat av en multifunktionell ”Arena park” i koreanska Pusan, i ett konceptuellt starkt förslag där den normala byggnadsterminologin upphör att gälla. I stället för att sätta samman konventionella byggkomponenter bygger Xefirotarch med förtätningar av membranliknande materia i ett komplext, labyrintiskt system av fria former. Att ingenjörsfirman Ove Arup medverkat säger något om hur långt ingenjörskonsten har pressat gränserna. Den science fiction-betonade bilden
på utställningsplanschen kan bli verklighet redan nu, om vi vill.
Utställningskuratorn Kurt Forsters urval av byggda eller tänkta projekt på Arsenale-området har delats i underrubriker: transformationer, topografi, ytor, atmosfärer och urbana komplex, ”hyperprojekt”. Det är en mer relevant indelning än att, som i tidigare biennaler, sortera med utgångspunkt från byggnadstyper. Många projekt kan helt enkelt inte längre kategoriseras så enkelt. Allt oftare är en arbetsmetod eller ett visst formspråk den minsta gemensamma nämnaren. Särskilt tydligt är detta i kategorin ”ytor”, som bland annat visar hur datoriserade system för visualisering och projektering skapat sin särskilda estetik. Sammanhängande skivor böjs och viks till golv, tak och väggar i byggnader av Diller/Scofidio, Greg Lynn och Foreign Office Architects.
Utgångspunkten att genom arkitekturen spåra upp och dokumentera den tid av förändring vi lever i är både ambitiös och lovvärd, men den som förväntat sig djupare analyser av världens
tillstånd blir besviken. Arsenale-utställningen är ett fyrverkeri av kreativa lösningar när det gäller formmässiga problem, komplexa rumsupplevelser, krökta väggsegment och nya byggnadsmaterial. Mer grundläggande frågor kring hur vi ska handskas med sociala bekymmer, ekologi och alla de problematiska förorter som efterkrigstiden lämnade efter sig står till stor del obesvarade.
Kanske är dessa arbetsområden inte goda nog?
Kanske är det för komplicerade uppgifter till och med för en briljant arkitekt?
