Förra måndagen, samma dag som Madeleine Sjöstedt på sin blogg meddelade att Delphinium, om- och tillbyggnaden av Stadsbiblioteket, inte blir av fick Heike Hanada ett kortfattat besked av Stockholms stad. SvD når henne per telefon på kontoret i Berlin.

Har kommunens representanter förhållit sig korrekt mot dig?

– Vad är korrekt? De har inte förhållit sig över huvud taget. Mindre kontakt med varandra än vad vi har haft kan man bara inte ha. Vi hade ingen kontakt, helt enkelt.

Var du förvånad över det?

– Med tiden, ja. Först tänkte jag att, okej, det kanske beror på att arkitekttävlingen om Slussens nya utformning kom emellan. Den tog mycket uppmärksamhet och energi, antog jag.

– Men strax före sommaren började jag undra. Det var ju beslutat att arbetet skulle komma igång under hösten och jag hade väntat mig att jag skulle kontaktas. Men så blev det inte och när jag frågade sa man bara: Nej, tyvärr, vi kan inte säga något om detta nu, ni får vänta. Då anade jag förstås att utvecklingen gick åt fel håll.

Vad säger du om den massiva kritiken mot Delphinium?

– Jag ser det så här; det är ganska normalt att den sida som är mot förändring är relativt talför och att de som gillar projektet ligger lågt.

Hur ser du på att Icomos, FN:s expertorgan för kulturmiljöfrågor, vädjade till Stockholmspolitikerna att stoppa ditt projekt?

– Det är egentligen en oförskämdhet att de agerar i det strategiska ögonblick när politikerna ska besluta i saken. Stadsbiblioteket är ju över huvud taget inte med på världsarvslistan.

– Jag föreslog att vi skulle vända oss direkt till Icomos och ta upp saken i en offentlig diskussion, men uppenbarligen gör man inte så i Sverige. Ni är så återhållna i era reaktioner. Tyvärr. Jag hade gärna bråkat om saken.

Vad säger du om de ekonomiska skäl som anförts?

– Jamen, de är ju självklara. Och jag hade väntat mig att staden skulle återkoppla till mig och säga att vi måste stryka en del kostnader. Vi hade kunnat hitta en väg att reducera omfånget på det hela, kanske också göra Del­phinium bättre. Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat hålla oss inom den beräknade kal­kylen. Just nu råder köparens marknad när det gäller stora byggnadsprojekt.

– Jag tycker att det officiella ställningstagandet är ett fattigdomsbevis och låter som ett svepskäl. Man gör det för lätt för sig.

Vad tycker du om samtidsarkitekturen i Stockholm i övrigt?

– Tyvärr lider den av att arkitekterna avträtt en hel del av beslutsfattandet till de stora bygg­företagen. Det har resulterat i mängder av standardiserade byggnader och ett minimum av okonventionella lösningar.