Uppståndelsen var enorm när Mona Lisa kom tillbaka till Paris. Här tas hon emot på École des Beaux-Arts som ordnade specialvisningar under tre dagar innan on slutgiltigen återbördades till Louvren den 4 januari 1914.
Foto: TOPICAL PRESS AGENCY/GETTTY IMAGES
Strejkerna i England, stormakternas spel om Persien, polioepidemins härjningar och den felslagna lingonskörden i Dalarna var några av de ämnen som Svenska Dagbladets läsare kunde fördjupa sig i den 23 augusti 1911.
Ett stycke in i tidningen, under vinjetten ”Konst”, fanns också följande rubrik att läsa: ”Ett konstverks mystiska försvinnande. En stöld eller ett experiment?”
Artikeln hade influtit från Paris och berättade att man dagen innan hade upptäckt att ”ett af Louvremuseets mest berömda konstverk Leonardo da Vincis Monna Lisa utskurits ur sin ram.” SvD:s korrespondent refererade till Parispolisen, som uppgavs vara ”böjd för att tro, att taflan avlägsnats av en journalist, som därmed velat bevisa det befogade i klagomålen öfver den bristande tillsynen i Louvremuseet.”
Det var en from förhoppning. Redan nästa dag var man på det klara med att det inte var någon övernitisk reporter som varit i farten.
SvD:s anonyme medarbetare gav en livfull skildring av hur det gick till då stölden upptäcktes av en besökare. Man kan nästan föreställa sig minspelet hos den snorkige vaktmästaren som tog emot larmet: ”Hånande frågade den tilltalade endast, om icke också Venus’ från Milo staty vore stulen. Sedan märkte han emellertid till sin häpnad, att taflan verkligen var borta.” Den tomma ramen upphittades, ironiskt nog, uppställd mot vaktmästeriets dörr.
Det var inte nådigt att vara i ansvarig ställning på Louvren under de följande veckorna. Polisutredningen visade att ”tjufven obehindradt kunnat undkomma genom en för alla öppen dörr” och att ”en behändig person inom två minuters tid lätteligen kan lösgöra en tafla av Mona Lisas storlek från väggen.” Nog fanns det fog för klagomålen över den bristande säkerheten.
Tidningarna, som för 100 år sedan just var på väg att etablera sig som verkliga massmedier, skrev naturligtvis spaltkilometer om historien, och belöningar utfästes till den som lämnade in målningen till respektive redaktion. Skämttecknarna hade glada dagar, och den ansvarige ministern fick svara på interpellationer i nationalförsamlingen. Det behöver väl knappast sägas att Louvrens chef avskedades per omgående.
Åtskilliga personer som såg skumma ut och bar omkring på platta paket togs in till förhör, men alla spår rann ut i sanden. Mona Lisa var och förblev försvunnen, och när andra nyhetshändelser med tiden tog spaltutrymmet i anspråk bedarrade mediestormen.
Men händelsen hade lett till att konstverket i ett slag hade blivit känt även utanför den kulturintresserade eliten. Den brittiske historieprofessorn Donald Sassoon, som har skrivit en hel bok om Mona Lisa, hävdar att den mediala uppmärksamheten kring stölden hade en avgörande betydelse för dess ställning som den i särklass mest berömda målningen i världen.
Inget annat konstverk har reproducerats, parafraserats och parodierats så ofta som Leonardo da Vincis över 500 år gamla porträtt av – ja, av vem, egentligen?
Faktum är att man inte helt säkert vet vem hon var, damen med leendet som gett gåtfullheten ett ansikte. Det finns en rad kandidater, både kvinnor och män. En av de mer originella teorierna går ut på att det i själva verket rör sig om ett retroaktivt självporträtt. Leonardo, som hade passerat 50 när målningen kom till, ska ha varit mycket vacker som yngling, och hade kanske inte varit främmande för att framställa sig själv som kvinna.
De flesta konsthistoriker lutar nog ändå åt att målningen faktiskt föreställer Lisa Gherardini, hustru till den florentinske sidenhandlaren Francesco del Giocondo – det är därför hon kallas La Gioconda i Italien. Det där Mona är egentligen ett missförstånd. Monna skrevs det ursprungligen, med två n, vilket var en kortform av ”mia donna”, min fru. Inget namn, alltså, utan en titel.
Det finns emellertid bara en källa till uppgiften, Giorgio Vasari, den toscanske 1500-talskonstnären och författaren som skrev en samling kortbiografier om den italienska renässansens stora konstnärer.
Vasari berättar att Francesco del Giocondo beställde porträttet år 1503 eller däromkring, och han ger också en förklaring till det nätt och jämnt märkbara leende som 1800-talets romantiker fann så mystiskt. Leonardo ska helt enkelt ha hyrt in en grupp musikanter för att roa den uttråkade modellen medan hon satt för honom.
Men när Vasari skrev sin text var Leonardo redan död, och porträttet, som han skildrar i panegyriska ordalag, hade han själv inte sett, bara fått beskrivet för sig. Och ingen annanstans, inte bland de tusentals anteckningar, skisser och teckningar som Leonardo efterlämnade finns en enda referens till Mona Lisa.
Och man kan ju fråga sig varför målningen aldrig hamnade på beställarens matsalsvägg i Florens utan istället följde med i bagaget när Leonardo flyttade till Frankrike 1516, på inbjudan av franske kungen.
Om man får tro Vasari berodde det på att den notoriskt senfärdige Leonardo tog så många år på sig att färdigställa målningen att Francesco del Giocondo hade tappat intresset för affären när tavlan äntligen var klar. Men det är, som sagt, inte lätt att veta i vilken utsträckning Vasari baserade sig på hårda fakta.
Exakt hur det gick till när Leonardos värd i Frankrike, Frans I, införlivade målningen i sin konstsamling vet man inte – kanske köpte kungen helt enkelt porträttet direkt av konstnären eller hans efterlevande. Efter Franska revolutionen hamnade det i alla händelser på Louvren, slottet som revolutionärerna hade gjort om till museum för att göra de kungliga konstskatterna tillgängliga för medborgarna.
Och på Louvren hade målningen alltså funnits hela tiden sedan dess, (om man bortser från några år då den smyckade Napoleons sängkammare) ända fram till den 21 augusti 1911 då stölden begicks.
Det var en måndag, och museet var stängt för besökare, vilket ledde till att polisen redan i ett tidigt skede misstänkte att tjuven hade arbetat på Louvren och var förtrogen med rutiner och lokaliteter.
Det skulle visa sig stämma. En viss Vincenzo Peruggia, italienare bosatt i Paris, och med ett förflutet som dekorationsmålare bland annat på Louvren, greps i december 1913 i Florens, då han försökte sälja Mona Lisa till en konsthandlare. Konsthandlaren tillkallade chefen för Florens stora konstmuseum Uffizierna för att få ett expertutlåtande om målningen var äkta. När saken var klar underrättades polisen – och så var det dags för nya tidningsartiklar.
Uppståndelsen var helt i klass med den som utbröt när stölden inträffade. Italienarna bad att få behålla målningen några veckor, och skickade den på utställningsturné. Den visades i Florens, Milano och Rom innan den återlämnades till franska staten under vederbörliga diplomatiska piruetter.
Om Vincenzo Peruggia kunde SvD berätta att han, enligt en kusin, var ”en helt vanlig arbetare utan hvarje begrepp om konst”, men att hans vänner å andra sidan alltid ansett honom ha ”en skruf lös”.
Varför han lyfte ner Mona Lisa, stoppade henne under rocken och bar hem henne till sitt enkla tjäll i Paris den där måndagen förblir en smula dunkelt.
Somliga källor uppger att han helt enkelt ville göra sig en hacka, men fann målningen omöjlig att sälja, och valde att i stället satsa på belöningen när några år förflutit. Enligt andra, men förmodligen mindre tillförlitliga källor var stölden ett led i en stort upplagd förfalskningskupp som dock aldrig fullföljdes. En konstförfalskare skulle lejas för att massproducera kopior som var tänkta att säljas som originalet till godtrogna men förmögna konstsamlare.
Själv uppgav Peruggia under den efterföljande rättegången att han handlat utifrån strängt patriotiska motiv. Stölden var hans personliga hämnd för alla de konstverk som Napoleon lagt beslag på under sin sejour i Italien.
Domen blev ganska mild, ett drygt års fängelse. Så hade inte heller Peruggias försvarsadvokat några svårigheter att underbygga sin tes: att alla egentligen hade vunnit på historien, och att Louvren var den största vinnaren av alla.
Redan några dagar efter gripandet rapporterade mycket riktigt SvD:s Pariskorrespondent, under rubriken ”Louvrens välgörare”, om hur en före detta direktör på Louvren konstaterat att ”tack vare stölden flera reformer i museets inre organisation verkställts på några månader än förut under hela den tid museet existerat.”
Och vidare: ”Tjufven, som enleverade (sic!) Mona Lisa, drog ånyo parisarna till museet. Alla ville ha sett det tomma hålet på väggen /…/ där den ryktbara taflan hängt. När hon nu kommer igen, skall hela Paris på nytt strömma till Louvren. Tack vare stölden blir museet populärt.”
Lägg därtill att stölden hade förgyllt boksluten i åtskilliga branscher, pressen inte minst, att konsthandlaren i Florens kunde inkassera en belöning på 25000 francs (som han dock lär ha tyckt var snålt tilltaget), och att återlämnandet kom att fungera som ett välbehövligt smörjmedel i det diplomatiska umgänget mellan Frankrike och Italien.
Frågan är om inte Vincenzo Peruggia själv också var en vinnare. Av unga, italienska nationalister hyllades han som hjälte, och han fick onekligen sina femton minuter i rampljuset, för att citera Andy Warhol – för övrigt en av alla de konstnärer som återbrukat Mona Lisa i sin egen konst.
Hur som helst återvände Peruggia så småningom till Frankrike, där han uppges ha försörjt sig som färghandlare tills han dog 1947.
Några fler försök att stjäla Mona Lisa har veterligen inte gjorts. Däremot har målningen utsatts för ett par attentat, bland annat en syraattack under 1950-talet.
Idag är La Gioconda innesluten i en specialkonstruerad låda av pansarglas och disponerar ett eget rum i museet. Det behövs. Större delen av de cirka 8,5 miljoner människor som besöker Louvren varje år är beredda att låta Venus Milo, Nike från Samothrake och de andra mästerverken vänta. Först av allt vill de se porträttet av den florentinska sidenhandlarfrun.
Om det nu är henne det föreställer.
Källor: Svenska Dagbladet, augusti – september 1911, december 1913, Giorgio Vasari: Lives of the Artists, Donald Sassoon: Mona Lisa, den fängslande historien om världens mest berömda målning, Serge Bramly: Leonardo da Vinci, en biografi, Margaret Davies: Apollinaire, Louvrens hemsida, Wikipedia.
