En av de starkaste låtarna på nya plattan är Novemberregn, som handlar om rädslan för det urskillningslösa våldet, med folk som står bredvid för att de inte vågar ingripa: ”Svarta kängor taktfast trampar/jag vet dom sparkar/tills dom dödar mig”.

–Varje november påminns jag om Karl XII-demonstrationerna och att det är bäst att hålla sig inne. Det har vuxit upp en ny machokultur där man hela tiden hotar varandra, ”jag ska slå ihjäl dig”, ”jag ska döda din morsa”. Det kanske är mycket snack och liten verkstad men bara hotet av våld är fruktansvärt.

Du sjunger om att inte stå upp mot förövarna?

–Ja, jag tror inte jag skulle vara modig utan backa. Bara vetskapen om det raserar mycket av ens ryggrad. Jag undrar vad det blir av oss om vi fortsätter att hota varandra. Vi blir hukande människor.

Eva Dahlgren upptäckte musiken på ett omvälvande sätt redan 1967. När hon var sju år fick hon singeln Penny Lane och Strawberry fields forever med The Beatles. Det var Paul McCart­neys låt Penny Lane som fick hennes värld att rämna när hon var 6–7 år.

–Jag bara dog när jag hörde den. Då uppfanns musiken och jag försvann in i det här som jag fortfarande befinner mig i. Låten blev som en bild i mig och jag kommer ihåg kullarna som var gröna och att jag åkte i ett tåg där i mitt eget huvud. Det var en otroligt häftig upplevelse.

Såg du Beatles live?

–Nej, men jag såg Tages och Hep Stars i Vendelsö. Hep stars-killarna hade låga byxor som visade lite av stjärten och så vände de sig om i en låt. Det var otroligt upphetsande, haha.

När började du skriva låtar?

–Jag var 10–11 år och den första hette Dimman lättar. Då bodde vi i Lund och det var ett önsketänkande. Men dimman lättade aldrig.

På högstadiet bildade hon och ett par kompisar ett band, även om de inte hade utrustning och ingen egentligen kunde spela.

–Vi hade trumpinnar men inga trummor, elgitarr men ingen förstärkare. Den ena killen i bandet gillade hårdrock medan jag tyckte om lugnare grejer och lyssnade mycket på Bowie. Jag tror inte man kan säga att vi hade någon stil. Vi hade spelningar på Finska föreningens träffar eftersom gitarristens föräldrar var från Finland.

När Eva Dahlgren väl hade funnit musiken så kände hon snabbt att hon var på rätt ställe, även om hon idag kan vara förvånad över att det hunnit bli 17 plattor.

–När jag började skriva låtar trodde jag inte att de skulle bli inspelade eller att jag skulle bli artist. Det var så himla långt bort. Samtidigt tror jag att det tillhör ungdomens tankebanor att inte tänka så långt framåt. Nu tycker jag framtiden är skitnära.

Eva Dahlgren växte upp i ett radhus i Nynäshamn med en pappa som var ingenjör och en mamma som jobbade på bank. Hon har samma sneda höft som sin pappa, har fått otålig­heten från sin mor och långsamheten av sin far.

–Mina föräldrar litade på mig. Min uppväxt var behaglig och vi har pratat väldigt mycket. Men inte om allt. Mamma var kommunalpolitiker för moderaterna i Nynäshamn och pappa var röd. De skilde sig när jag var liten så jag har två pappor. Min biologiska pappa är omgift i Umeå och där har jag två brorsor.

Pappa Jan har tagit omslagsbilden till det nya albumet och där står en fem­årig Eva Dahlgren med händerna mot höften, huvudet på sned, badmössa och bar överkropp med ett litet leende.

–Jag började fundera på vad som hände med den där lilla tjejen på bilden som såg så frimodig ut och tittade på livet på ett så härligt sätt. Jag slängdes tillbaka till massor av minnen och kände att det var dags att göra upp med saker som hänt i mitt liv för att få en ny plattform att stå på. Det är händelser från när jag var fem tills jag stiger ut i tonårslandet i det kalla 70-talet som var ett otroligt fördömande decennium.

–När jag började tänka på det blev jag så upprörd. Där stod jag i min knoppning och sa ”Hej livet! Här är jag!” och alla hyssjade och sa ”dit får du inte gå och inte dit och håll tyst och syns inte”. Den ilskan och glöden lever fortfarande kvar starkt i mig och jag vill att den ska göra det resten av mitt liv. Ilskan över inskränkt­2heten får aldrig ta slut.

I låten Jag är inte fri sjunger Eva Dahlgren: ”Ni ljög för mig och sa att jag var ensam, ni ljög för mig och sa att jag var sjuk”.

–Den handlar om folk som hävdar att människans sexualitet är en fri vilja, men jag menar att sexualiteten inte ingår i den fria viljan. Den är något man föds med precis som sina blåa ögon. Låten är hälsning till kd-­ledaren Göran Hägglund.

Vad skulle du säga till honom om han kom in här?

–Jag skulle uppmana honom att inte låta den nya generationen ungdomar uppleva samma sak som jag fick göra på 70-talet.

Eva Dahlgren har aldrig tyckt om att kallas för ”den lesbiska låtskrivaren”, eftersom hennes liv inte handlar om det. Hon har sagt i tidningen QX att ”det känns ju väldigt förnedrande att hela tiden vara sin sexualitet”. Det märks att hon inte tycker om att svara på frågor om vad hennes föräldrar sade när hon berättade att hon gillade tjejer. Istället trycker hon fingrarna mot pannan som om en plötslig huvudvärk överväldigar henne.

–Det är väldigt viktigt att få ha det rummet för mig själv.

Pratade du med någon om att du var lesbisk när du växte upp?

–Nej, jag skrev istället.

Efter 14 minuter kommer ett litet utbrott.

–Det är tio år sedan jag gifte mig och nu har vi pratat om det här en timme. Jag känner att mitt förhållande och sexualitet upptar en stor del av intervjuer och det är inte riktigt vad jag handlar om. Jag är betydligt mer komplex än så.

Numera har skvallerpressen lugnat ner sig men det var stormvarning när Eva Dahlgren gifte sig 1996 med Efva Attling, känd för sina egendesignade smycken och jättehitten Två av oss med X-models. Kvällstidningarna fick spatt och paparazzifotograferna fick en enda uppgift: Fota paret – de är ju lesbiska! En fotograf på Se&Hör lyckades ta en bild på Eva och Efva toppless vilket fick Eva Dahlgren att skriva en helsida på DN Debatt 1999 och uppmana till köpbojkott: ”Hjälp mig att få mitt liv tillbaka. Jag blev våldtagen av en kvinna. Hon heter Tua Lundström och arbetar som chefredaktör på tidningen Se och Hör”.

Tidningen klandrades till sist av PO som tyckte att den ”bröt grovt mot god publicistisk sed”.

–Vi kunde ju inte åka någonstans på semester. Om någon pratade med oss kunde det vara en inhyrd fotograf. Till slut stängde vi in oss på olika resorts under falska namn och ändå hittade paparazzis oss. Det blev astråkigt att åka till ställen i Europa där de andra gästerna var halvdöende amerikanare.

Jag visar henne några gamla klipp, bland ett annat med en fin bild på Eva och Efva och då utbrister Eva Dahlgren: ”Vilka snyggingar!”

Är ni inte det fortfarande?

–Jo, emellanåt. Man får kämpa någon timme innan, säger sångerskan och slänger upp sina ben på soffan ­eftersom kiropraktorn sagt att hon inte ska sitta i 90 graders vinkel.

Nästa år har det gått 30 år sedan Bruno Glennmark upptäckte henne. Han såg henne i tv-programmet Sveriges magasin 1978 och gillade omedelbart rösten. Eva Dahlgren hamnade snabbt i schlagerfållan och medverkade i två Melodifestivaler 1979 och 1980. Men med tiden hittade hon sin egen stil med många ballader, vackra melodier och personliga texter. I schlagertävlingarna satsade hon på en hårdpermanentad golvmoppfrisyr, något hon kommenterade i Aftonbladet 1989: ”Hade de satt på mig svans hade jag förväxlats med en pudel!”

Sedan dess har det inte blivit några fler Melodifestivaler för Eva Dahlgren, även om schlager­generalen Christer Björkman tjatar ibland. Men det blir nej från sångerskan som håller fast vid sitt löfte att det räckte med två gånger.

–Jag är otroligt tjurig, skrattar hon.

En tidig låt var Jenny Mattress från 1976 som handlar om en prostituerad tjej som beskrivs som en levande kärleksmaskin: ”When you’re lying in your bed/late at night/with the fattest ugliest man/you’ve ever seen”. Låten skrevs mellan läxpassen när Eva Dahlgren fortfarande bodde hemma och var den första låt som började spelas i radion.

Höjdpunkten i karriären inträffade 1991 när hon släppte En blekt blondins hjärta med låtar som Jag är gud och Vem tänder stjärnorna. Den sålde i häpnadsväckande en halv miljon exemplar och hon blev musikdrottningen av Sverige, som tog hem fem Grammisar. Det kan ju sägas vara ett bestämt svar på debutalbumets titel som osäkert frågade Finns det nån som bryr sej om. En jätteturné följde året därpå med Tomas Ledin och Lisa Nilsson. Nu var Eva Dahlgren en rockstjärna med en stab av människor som fixade allt.

–Det blev en överdos av Eva Dahlgren för alla och mest för mig som var tvungen att leva med henne jämt. Jag blev ingen bra människa av ”dagisfröknarna” som tog hand om allting. Usch. En obehaglig upplevelse. Men det var också helt underbart att känna att min skiva tog sig in överallt. Sen var det skönt att bo på fina hotellrum efter att ha bott på bygg din egen dusch-hotell i tio år. Men jag passade inte in i mastodontkonceptet där jag kände mig som en lektant som skulle vinka till publiken.

För två år sedan skrev Eva Dahlgren boken Hur man närmar sig ett träd, en larmrapport om sitt ”skumma yrke” och hur svårt det kan vara att skriva en låt. ”Egentligen ska väl inte 44-åringar ha ett jobb som mitt. Inte kvinnor. Kvinnor ska ha nylonstrumpor vid min ålder. Det ska frasa lite mellan låren där man går i korridoren med några viktiga papper för påskrift”, skriver Eva Dahlgren ironiskt i boken som också har med en ”bred­arslad erfarenhetskärring”, en fantasi­figur som vet allt och inte oroar sig lika mycket som Eva Dahlgren.

–Boken hjälpte mig så nu har jag inte samma berg- och dalbanor med låtskrivandet. Den bredarslade ligger här på soffan ibland, haha. Men er­farenheten får inte hindra en från att prova nya saker.

Hon har varit kändis i så många år att hon inte är säker på hur det påverkat henne, ”hur konstig är jag?” utbrister hon och skrattar till.

–Det är skönt att åka utomlands för då tittar de inte på mig för att jag är känd. Men även hemma kan jag undra om jag inte stängt gylfen när jag ser folks blickar. Det beror på dagsformen. Ibland känner jag mig väldigt cool och då gör det ingenting om folk stirrar.