Don Letts. Det är möjligt att du inte vet vem han är. Eller var. Men de flesta med blott ett flyktigt intresse för musikhistorien har hört eller sett hans namn, alltid i sammanhang som utstrålat politisk urkraft och en musikalisk vision som ständigt varit i framåtrörelse.
Som dj var han katalysatorn som byggde en bro mellan vitt och svart, mellan bondagebyxor och dreads, på legendariska klubben Roxy under den allra första punksommaren.
The Clash blev hans arbetsgivare och närmaste vänner. Han filmade dem längs Broadway och under The Wesway. Utan Letts inflytande hade aldrig vare sig Paul Simonon, Public Image Ltd eller Slits börjat utforska reggaesjuorna på Dub Vendor.
Nästan på egen hand politiserade han den brittiska punken.
Sedan dess har Letts producerat klassiska dokumentärer om The Clash och var ideologen bakom BBCs ambitiösa och en gång i tiden epokgörande pophistorierevidering Dancing in the Streets, där musikhistorien för första gången presenterades för en europeisk publik ur ett svart perspektiv.
Så hans nya film Punk: Attitude, som nu släpps direkt på dvd, borde vara en kandidat till årets julklapp.
Den påstås vara den slutgiltiga dokumentationen av vad punk innebar och innebär idag. Vad den ville och vad den faktiskt uppnådde.
Men det är på allvar något av det sorgligaste jag sett. Så slött, konservativt och uppgivet att jag ibland måste stänga av, gå ut och ta några djupa andetag för att orka titta vidare.
Dess enda existensberättigande är några sudddiga sekunder av The Buzzcocks första spelning med Howard Devoto i vinröd basker, en okommenterad halv minut med briljanta The Pop Group, ett kort samtal med poeten John Cooper Clarke och en 150-årig David Johansen från New York Dolls, kedjerökande i damperuk, nagellack och Kerstin Thorwalls glasögon.
Punk: Attitude vill inte förändra, den vill bara – likt en inverterad Team America – bekräfta en efterkonstruerad amerikaniserad syn på punk - synonym med serietidningsilskna tatuerade Jackass-män med metal i blick.
Ingenstans ledde punken till musikalisk innovation, politiska resultat eller ens DIY-rörelsens födelse. Two Tone och ”Free Nelson Mandela” har ingen plats i Letts muskulösa skärseld där Limp Bizkit, Blink 182 och Green Day utan någon som helst ironi framställs som vår tids Sex Pistols. De kallar ju själva det de pysslar med för punk och mer än så kräver inte Letts.
Journalisten Dan Ashcrofts vettskrämda insikt i tv-serien Nathan Barley om att Idioterna har vunnit har aldrig känts starkare än efter Don Letts dokumentär.
Alla visioner, all gnista och politiska landvinningar effektivt ersatta av tribaltatuerad chauvinism.
Punk: Attitude är den obehagligaste film jag sett det här året och hade jag bara makten som krävs skulle varenda exemplar rullas i tjära och fjädrar.
