Kalle Tidermans val:

1. The Unthanks

Here’s the tender coming (Rough Trade/Border) Genre: Kammarfolk: Systrarna Unthank följer upp fjolårets succé The Bairns. Det eleganta och det kärva förstärker vartannat också på denna skiva som visar att flygel och stråkar är bästa inramning till brittiska folksånger om hårt liv, krig och olycklig kärlek.

2. Tore Berger

I huset långt på landet (Brus & Knaster/Playground) Genre: Visa: Sent i livet gör Blå Tåget-sångaren Tore Berger en fenomenalt hudnära skiva med betraktelser över natur och historia (sånger om Churchill och Rickard Sandler, namedroppar Fredrik Böök och Heidenstam). Yngre musiker som Martin Hederos kompar.

3. Lhasa

Lhasa, (Warner) Genre: Singer/songwriter: Kanadensisk-mexikanska Lhasa vänder sig på sin tredje skiva inåt, starkt men lågmält och med litet kompband. Hennes sånger är inte lika kosmopolitiska som förr, men har samma visionära signum, något undflyende och gäckande som inte släpper taget

Ingrid Strömdahls val:

1. Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, (EMI) Genre: Jazz: Ett lyckokast! Rena vitamininjektionen för svensk jazz, med en själfull sångare, blåsarduon och basisten från jazzgruppen Oddjob plus två yngre pop/rockmusiker. Idémässigt starkt och övertygande utfört.

2. Thus: Owls

Cardiac malformations, (Hoob/Border), Genre: Jazz, Sångerskan Erika Alexandersson är frontfigur och kompositör i fribrytarkvintetten Thus: Owls. Fem individualister möts i ett samfällt musicerande där tankebanorna rör sig bortom alla vedertagna mönster.

3. New Tango Orquesta

The Kiev Concert, (Hoob/Border), Genre: Tango, En svensk tangosextett i Oktoberpalatset i Kiev. Pedagogen Nadia Boulanger var den som uppmuntrade Astor Piazzolla att förnya tangon, och båda skulle förundras över svensk tango med sådan drivkraft.

Sofia Nybloms val:

1. B Tommy Andersson

Satyricon, (Phono Suecia/CDA), Genre: Nutida: Phono Suecias porträttskiva bekräftar intrycket av en berättarröst med direkt men sofistikerat tilltal. Dionysikern Andersson märks i det koreografiska poemet Satyricon och Hornkonserten, medan lyrikern Andersson märks i körstycke och pianostyckena efter operan William.

2. René Jacobs

W.A. Mozart: Idomeneo (Harmonia Mundi/Naxos), Genre: Opera, René Jacobs har sökt originallibrettons budskap i korsningen mellan tragédie lyrique och opera seria, med oroväckande modernt resultat. Richard Croft, Bernarda Fink och Alexandrina Pendatchanska gestaltar huvudrollerna med karisma och virtuositet.

3. Renée Fleming

Verismo (Decca/Universal), Ett generöst tvärsnitt ur den italienska sekelskiftesoperans hjärtslitande berättelser ur livet. Här står Leoncavallos Bohème bredvid Puccinis, och music-hall sångerskan Zazà är lika färgstark som Zandonàis spanska Conchita. Dirigenten Marco Armiliato och Milanos symfoniska kör och orkester bidrar till pregnansen i detta andlöst sköna vokala porträtt.

Lars Hedblads val

1. Ensemble Matheus

Antonio Vivaldi: La fida ninfa. (Naîve/Naxos). Ett av Vivaldis svåraste operapartitur, vars utförande under Jean-Christophe Spinosi, med Sandrine Piau, Verónica Cangemi och Phillippe Jaroussky bland solisterna, flödar av energi och sensualism.

2. Isabelle Faust, Melnikov.

Beethoven: Complete Sonatas for piano and violin. (Harmonia Mundi/Naxos). Genomtänkta tolkningar med ungdomlig fräschör och lyrisk skörhet som väger upp en viss brist i djup. Kreutzersonaten bildar topp.

3. Soile Isokoski, Viitasalo.

Paul Hindemith: Das Marienleben. (Ondine/Naxos). Genre: Nutida, Sällsynt skön version, med fin balans mellan sång och piano, av en av 1900-talets främsta sångcykler. Med äkthet uttrycks extasen, klagan, fromheten och vaggsången i Jungfru Marias liv.

Lars Lovéns val:

1. Oumou Sangaré

Seya, (World Circuit/Playground), Genre: Malipop, Arton år efter sin debut har Malis stora sångerska äntligen gjort ett album där komp, låtar och produktion kan mäta sig med hennes egna insatser. Resultatet är ett stycke perfekt vuxenpop – världsvan, mångfacetterad och välpolerad in i minsta detalj.

2. Zemog El Gallo Bueno

Nueva York Sessions, (Mr Bongo), Man kommer undan med ett latin men Zemog ser noggrant till att varje närmare genrebeskrivning blir fel. Nueva York Sessions är en oändligt infallsrik och praktiskt experimenterande skiva där inte ett uns av energin sipprar ut genom de många fogarna.

3. Ljiljana Buttler

Frozen Roses (Snail/BAM), Genre: romskt. Kontrabasen och pianot spelar så långsamt och glest att musiken ibland nästan upphör. En sämre sångerska hade försökt fylla ut tomrummen men Buttler sjunger med majestätisk lugn och en avgrundsdjup röst, som snarare än tidlös kunde kallas evig.

Kristin Lundells val:

1. Deportees

Under the pavement – the beach (Virgin/EMI) Fluffig rock, rödgråtna tryckare och dansant flanellsoul – oavsett vilken dräkt som Umeå-kvartetten klädde låtarna på sin tredje skiva i missade de aldrig att nåla fast hjärtat på kavajslaget. Med ett självförtroende som var lika ohämmat som blygsamt fick de alla bitarna att falla på sin plats.

2. Empire of the Sun

Walking on a dream (Capitol/EMI) Debutskivan från Sleepy Jacksons Luke Steele och Pnaus Nick Littlemore låter som om någon tappat hela 80-talet i en burk med regnbågens alla färger. Enligt all logik borde det egentligen vara omöjligt för två galenpannor att skapa ett popalbum som uppför sig så glasklart.

3. Peter Doherty

Grace/wastlands (Parlophone/EMI) Storbritanniens meste romantiker må förvisso ha sig själv att skylla för att hans popmusikaliska talang hamnar i ständig skugga av hans tabloidvänliga privatliv. Men någonstans mitt i det ständiga kaoset lyckas Doherty fånga känslan och klä den i de finaste melodierna.

Elin Unnes val:

1. Nickel Eye

The time of the assassins (Ryko/Warner) Nikolai Fraitures solodebut är så stillsam och ödmjuk att jag missade dess storhet i våras. För att reda ut allt: det här är den bästa, mest intelligenta New England-pop om svek, kärlek, krig, sex och svek du kommer höra i år. Kanske någonsin.

2. The Virgins

The Virgins (Atlantic/Warner) Det är bara band bestående av oändligt snygga, rika, 20-åriga New York-bor som kan göra låtar om vänner som dött och ändå få det att låta som hyllningar till urspårade fester. Det är så klart både helt förkastligt, och alldeles, alldeles oemotståndligt.

3. Mattias Alkberg

Nerverna (A West Side Fabrication/Border) Om du slår ihop din bästa bok, din bästa 50-talsrock och din roligaste fest så får du Nerverna. Mattias Alkberg är en så kallad kritikerfavorit men det är egentligen orättvist, hans musik är så enkel att gilla att den borde vara med på Absolute music-samlingar.

Stefan Thungrens val:

1. Fontän

Winterhvila (Information/Border) Två unga män från Göteborg låser in sig i en gammal bakstuga vid Siljans strand för att spela in ett album med naturromantisk titel. Vi kan kalla det balearisk pop, något annat namn har vi inte för en mix av tidiga Duran Duran och Klaus Schulze.

2. Meanderthals

Desire lines (Smalltown Supersound/Import) Drömteamet i norra Londons Idjut Boys och Oslos egen Rune Lindbaek resulterade i årets downtempo-disco med folkton. Om Desire lines vore ett dj-set skulle hovmixen taktas mellan Ash Ra Tempel och Eumir Deodato.

3. Washed Out

Life of leisure (Mexican Summer/Import) Washed Out uppdaterar 80-talets softrock på ungefär samma vis som Italians do it better-etiketten gjorde med italo-discon för några år sedan. Samplingen av Gary Lows I want you från 1983, på fel hastighet, var enkelt uttryckt; så 2009.

Linnéa Olssons val:

1. Mastodon

Crack the skye (Warner) Tre toppenplattor, och så kommer Mastodon och slår dem alla med sitt bästa album någonsin. Ett av tvåtusentalets allra viktigaste band gör en drömsk och intelligent skiva där både progressiv och klassisk rock samsas under ett metalparaply.

2. Tribulation

The Horror, (Pulverised/Sound pollution), Thrashig och rutten death metal från Arvika. The Horror är inte bara en fullträffsskiva utan dessutom värd att kallas för en modern klassiker inom genren. Detta debutalbum stinker Repugnant, Morbid Angel och Kreator, men lämnar likväl en eftersmak av fräscht blod.

3. Dundertåget

Skaffa ny frisyr (Razzia/Bonnier amigo) Det kan tyckas harmlöst på sikt, men när Robert Dahlqvist försvenskade sitt Thunder Express blev resultatet smått fenomenalt i all sin anspråkslöshet. Den nya inramningen öppnar upp ett gäng intima rockpärlor – ensamma i sitt moderna slag.

Paulina Stoltz val:

1. Raekwon

Only Built 4 Cuban Linxs Pt. II (Ice H20/Border) Uppföljaren till 1995 års solodebut överträffade alla förväntningar och blev årets mest överlägsna comeback. Att svepas in i den cineastiska ljudbilden och de nagelbitande maffiauppgörelserna är som att genomleva en mästerligt tonsatt kriminalrysare.

2. Lee Fields

My World (Traffic Entertainment Group/Border) Äntligen ett nyproducerat soulalbum med hårresande genuinitet. Ackompanjerad av The Expressions får Lee Fields den fyrtioåriga karriärens absolut största fullträff, när han sjunger om relationer, blödande åtrå och hjärtesorg, som ingen annan år 2009.

3. Felt 3 (Murs & Slug)

A Tribute To Rosie Perez (Rhymesayers/Border) Antingen bultar Slugs och Murs hjärtan extra hårt för albumets inspirationskälla - skådespelaren Rosie Perez, eller så har Aesop Rocks excentriska produktioner tänt gnistan. Klart är att tredje Felt-projektet är duons mest fantasifulla.

Dan Backmans val:

1. Klabbes Bank

Je suis la mer (Hoob jazz/Border) Klabbes Bank gör vackert sorgsen musik av melodier och ackordgångar som stått ute i regnet och blivit blöta och kalla. Sordinerad och patinerad till sin karaktär men framförd med värme och så stort egensinne att genrebeteckningen jazz känns otillräcklig.

2. Espers

III (Wichita/BAM) Den fuzzade elgitarren slingrar sig vackert kring den psykedeliska folkrocken på Espers tredje album. Anslaget är mjukt drömskt och rotat i det brittiska 70-talet men trummorna driver musiken mot ett på samma gång mer artikulerat och samtida uttryck.

3. Jane Monheit

The lovers, the dreamers and me (Concord/Universal) Jane Monheit är sofistikerat förförisk men sjunger med ett känslomässigt djup och en frasering som kännetecknar de största jazzvokalisterna. Med utsökt arrangerade sånger hämtade från pop- och jazzrepertoaren har hon gjort årets bästa New York-romantiska album.

Andres Lokkos val:

1. Girls

Album (Fantasy Trashcan/Border) I sina polska jeans kisar Chris Owens tovigt bräckliga uppenbarelse så längtande mot morgonsolen på stranden att hans romantiska bekännelser får Lord Byrons uppslagna poem att blekna och tyna bort på filten bredvid.

2. Memory Tapes

Seek magic (Acephale/import) Så många kände sig manade. Washed Out hade det mest passande namnet, men Davye Hawks disiga dykardisco sammanfattar mest övertygande hur man trycker in hela dansgolvet i en plastsnorkel.

3. Real Estate

Real Estate (Woodsist/Border) Amerikanska etiketten Woodsist har definierat ljudet av det som döpts till glo-fi, men som jag personligen föredra att kalla undervattenspop. Real Estates popmusik har mer sand mellan tårna än de sista meningarna i Roger Deakins närbesläktade bok Waterlog.

Magnus Nygrens val:

1. Lotte Anker/Craig Taborn/Gerald Cleaver

Floating Islands (Ilk) Den danska saxofonisten Lotte Anker visar att frijazzen fortfarande lever och frodas. Djupt, djupt gräver hon med sin kraftfulla och intensiva ton när hon utforskar och närskådar melodiska fragment. Rituella mönster når med upprepning extatiska höjder.

2. David Sylvian

Manafon (Samadhi Sound (Playground)) Popsångaren David Sylvians melankoliska röst hittar nya vänner i en förändrad improvisationsmusik. Känsliga ensembler från Tokyo, Wien och London formar lågmält ljudande ytor som Sylvian sätter ord till. En mycket spännande musikalisk hybrid.

3. Lucio Capece/Mika Vainio

Trahnie (Editions Mego) Den finländske ljudlaboratören Mika Vainio och den argentiske saxofonisten Lucio Capece smälter samman elektroniska sinustoner och akustiska ljudbilder till en formidabel helhet. Det subtila skakas om med taggigt gnissel och distinkta rytmer.

Magnus Erikssons val:

1. Keith Jarrett

Paris / London. Testament (ECM/Naxos) Keith Jarrett tömmer medvetandet och improviserar fritt under sina solokonserter. Testament rymmer två konserter, den ena temperamentsfylld, den andra mer intellektuellt sökande. Båda uttrycker den benådade skönhet Keith Jarrett fångar i ögonblicket.

2. Patty Loveless

Mountain Soul II (Saguaro/BAM) Patty Loveless fortsätter att utforska den amerikanska söderns musiktraditioner på årets skiva. Bluegrassen dominerar, men vi får även old timey och underbar sacred harp-sång. Även kompet håller hög klass med flera av dagens ledande bluegrassmusiker.

3. Leonard Cohen

Live in London (Columbia/SonyBMG) Leonard Cohen smälter samman judisk, kristen och indiansk mystik med kärleken i en unik metaforik, ofta präglad av militära bilder. Dubbel-cd:n från de gångna årens världsturné visar Cohen som bäst: nerdraget tempo, virtuost komp och absolut närvaro.