–Jag var helt säker på att vi skulle vinna i år, säger programkoordinatorn Niveen Shaheen när SvD når henne på Tamerinstitutets huvudkontor i Ramallah på Västbanken.

Att hon var så övertygad om att de skulle få årets Almapris förklarar hon med att organisationen gör ett unikt arbete.

–Vi var nominerade förra året, men vann inte, så jag kände att vi måste vinna i år. Det finns inte så många i Palestina som sysslar med det här, i synnerhet inte med att ge ut böcker. Vi jobbar med både gräsrötterna och departementen.

Det 20-årsjubilerande Tamerinstitutet översätter utländska barnböcker, publicerar böcker skrivna av palestinska författare och ordnar olika aktiviteter kring läsning. De förser dessutom bibliotek med barnböcker och utbildar bibliotekarier och föräldrar.

Varje år anordnas en nationell läskampanj som kulminerar med National Reading Week. Förra året nådde kampanjen 52000 barn i flyktingläger och i avlägsna byar.

Kriget i Gaza har påverkat organisationens arbete, säger Ruba Totah, som också hon är programkoordinator på kontoret i Ramallah.

–Det har inneburit att vi måste intensifiera arbetet för att minska krigets påverkan på barnen, till exempel genom konstterapi.

Vad prispengarna på fem miljoner kronor ska användas till är ännu inte bestämt. Men en plan kommer att läggas upp för framtida aktiviteter.

Tamers generaldirektör Renad Qubbaj, för tillfället på barnboksmässan i Italienska Bologna, berättar att organisationens bibliotek runt om i Gaza har flera böcker av Astrid Lindgren på arabiska.

–Hennes böcker är intressanta och helt fantastiska. De är till stor glädje för våra barn.

Tamerinstitutet har funnits med bland de nominerade till Almapriset ända sedan 2003.

–Det är en organisation som har bedrivit fantastiskt arbete, många gånger under väldigt svåra förhållanden. Vi har besökt dem och sett att detta är en absolut värdig pristagare, säger Larry Lempert, ordförande för juryn.

Enligt honom har kriget i Gaza inte påverkat juryns beslut och han säger att valet av pristagare inte är något politiskt ställningstagande.

–För oss har inte politiken varit någon utgångspunkt. Vi har tagit ställning till deras arbete, inte till konflikten på Västbanken eller i Gaza.

Sida finansierar ett samarbete mellan Tamer och den svenska kristna biståndsorganisationen Diakonia, som startade redan 1995. Under de senaste händelserna i Gaza delade Diakonia och Tamer ut ryggsäckar med barnböcker, pennor och papper.

–En barnbok är så mycket mer än en barnbok. Här blir de en del i att bearbeta barnens trauman från kriget. Genom positiva upplevelser, lekar och berättelser får de hjälp att hantera stress, säger Christoffer Sjöholm, regionchef på Diakonia i Mellanöstern.

–Det finns ingen tradition av skriven barnlitteratur i Palestina, utan berättelserna har framför allt varit muntligt traderade. I och med det här projektet har lokala författare och illustratörer börjat skapa en palestinsk barnlitteratur, inspirerade från början av Astrid Lindgren-litteratur.

Svenska Barnboksinstitutets chef Jan Hansson, också i Bologna, tycker att Tamer är ett utmärkt val. Men han är samtidigt missnöjd.

–När man nu har etablerat det här priset och menar allvar med att Sverige har påverkat barnlitteraturen i världen borde man ge det till en svensk författare. Och den författaren är naturligtvis Lennart Hellsing, säger han.

–Juryn är nog rädd för att provinsialisera priset, men jag tror att det tål att man ger det till en svensk. Det är allvarligt att man nedvärderar svensk barnlitteratur på det här sättet. Därmed inte sagt att Tamer inte är en värdig pristagare. Det man gör i Gazaremsan för barn är fantastiskt.

Enligt Jan Hansson var reaktionen i Bologna positiv när årets pristagare tillkännagavs på storbildsskärmar direktsänt från Vimmerby. Även om fler än han hade önskat en svensk pristagare.

–Lennart Hellsing fyller nittio år i år. Kanske gör man samma misstag, eller ett ännu större, som många tycker att Svenska Akademien gjorde med Astrid Lindgren och Nobelpriset. Att säga att det är på gränsen till förskingring av skattemedel är kanske att ta i, men jag tycker att det är ett märkligt sätt att resonera.