Man skulle kunna tro att när debatten om personliga vittnesbörd i litteraturen hamnar på tidningarnas debattsidor och nyhetssidor så är det ett tecken på att de har oerhört stor politisk betydelse. Ett handfast bevis på att ”det personliga är politiskt”.

Det lustiga är att det är precis tvärtom. 2007 var året då det personliga i litteraturen slutade vara politiskt och började bli patetiskt.

Det har inte saknats bra personlig, politisk litteratur i år. Maria Svelands vittnesmål från 2000-talets medelklassdiskbänk, Bitterfittan, är en krisrapport om en generation som misslyckades med att göra privatliv av det politiska. En generation som trodde sig ha uppfunnit en ny heterosexuell livsstil, upptäckte en borgerlig kärnfamilj, och som blev besviken över att vara lika låst i familjens ankarsmedja som självaste Strindberg.

Men hennes roman har inte fått den debatt den förtjänat. Det har inte heller de böcker som blev så personliga att de inte ens ville hålla sig till fiktionens främsta vett och etikett-regel, nämligen att inte använda folks riktiga namn.

Diskussionen har rasat mellan författarna och deras romanfigurer samtidigt som litteraturkritiken mer eller mindre frivilligt tigit.

Det är i och för sig lätt att förstå varför kritikerna står handfallna inför romangestalter som själva skriver på SvD Brännpunkt. Frågan om Niclas som misshandlar Unni eller Dan som dumpar Maja är trovärdiga karaktärer, låter sig liksom inte ställas.

Men frågan om varför det är angeläget att använda sig av riktiga namn och verkliga rättegångsprotokoll i en roman kan faktiskt ställas.

Jag tror svaret är att 2007 var året då det personliga blev patetiskt. Patetik är att undvika kritik genom att vädja till publikens medlidande. Och aldrig tidigare har det funnits så många författare att tycka synd om som just nu.