Visst är det härligt att Coldplay spelar i Globen här i Stockholm på måndag?
Förlåt. Det var inte meningen att bli så där genomironisk redan i den allra första meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Och, jag vet, jag borde söka professionell hjälp för den ständigt återkommande reflexen att uppröras över alla former av arenarock. Det är en kronisk åkomma.
För några år sedan diskuterade jag det med min husläkare. Det var på förmiddagen innan Kents vitklädda spelning på Stadion och ämnet dök upp när jag irriterat kommenterade att han kunde ha väntat med att dra på sig den där vita rocken till efter jobbet.
”Du får gå på vilka konserter du vill”, sade jag. ”Men du måste acceptera att du har patienter vars hälsa du riskerar genom att skylta med det på arbetstid”.
Han svarade ingenting, skrev ut något som hette Stesolid och bad mig gå.

Varje gång rockens mest framgångsrika giganter närmar sig en glob eller en stadion måste jag instinktivt förklara varför de - Depeche Mode, U2, whatever - är onda.
Borde jag inte, enligt konstens alla regler om motreaktioner, vid det här laget ha börjat ge mig på små idealister istället? Jag lovar, så fort jag skrivit klart de här raderna ska jag ut på stan med en påk och leta upp de där jävlarna som har mage att ta hit de skäggiga japanerna i Acid Mothers Temple.
Men vad är det då exakt som gör arenarocken så förkastlig? Att väldigt många gillar den? Är det verkligen så enkelt att jag är en så fullfjädrad kulturelitist att jag instinktivt tar avstånd från allt som nått massorna?
Nej, faktiskt inte. Tro det eller ej.

Coldplay är ett unikum. Till och med i den här rigida genren. De representerar en musik som stänger dörrar istället för att öppna dem. Coldplays musik utspelar sig i en rund guldfiskskål där åskådaren endast kan simma runt och ta in information om andra arenarockband. Främst då U2, förstås.
Vad har Coldplays storhet inspirerat? James Blunt. Och, givetvis, Keane.
Vad är Chris Martin själv inspirerad av? U2. Sedan tar det stopp. Det finns
ingenstans att gå. Ingen fortsättning. Coldplay har egenhändigt placerat musiken i ett stadiumvakum som signalerar ett djupt skadligt du-skall-inga-gudar-hava-jämte-vår-episka-gitarrvägg.
De har lyckats mer än utmärkt med sin mission. Flera generationer av i övrigt friska människor över hela världen manifesterar sitt brinnande ointresse för musik genom att tvångsmässigt tro sig uppskatta X&Y. Och ett ansenligt antal tusen av dem kan du studera i Slakthusområdet på måndag kväll om du är nyfiken på hur denna subkultur egentligen ser ut och hur den beter sig i flock.