Det började med baksmälla. Den 1 december 1884 skulle det första numret av Svenska Dagbladet komma ut. Spänningen var stor bland konkurrenterna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dagblad och Posttidningen – alla goda affärer i en för pressen gynnsam brytningstid präglad av industrialism, växande städer, ökat politiskt intresse och folkbildning.

Men någon SvD kom inte. Den provisoriska redaktionen, med flera festglada akademiska överliggare, hade underskattat det praktiska och publicistiska slitet. Herrarna frestades dessutom att förlägga en del av sina långa arbetsdagar till krogarna i Stockholms gamla Klara.

Den 7 december skrev tidningen Söndags-Nisse raljerande: ”Det finns folk som gått i bakrus dag efter dag. Troligen är det därför som det mycket omordade organet Svenska Dagbladet ännu ej, då detta skrives, sett ljuset, oaktat ungen skulle börja väsnas redan den 1 december.”

Som tur är stod två vana tidningsmän i spetsen för projektet: Axel Jäderin, som blev redaktör och ansvarig utgivare, och Oscar Norén, som blev politisk chef. Förmögna affärsmän och fabrikörer sköt till pengar.

Det första provnummer som äntligen anlände den 18 december skulle väl idag knappast ha kallats tidning; ett fyrsidigt alster med annonser över hela första och sista sidan, väderrapport och enspaltiga notisrubriker. Den utkom endast på vardagarna i en morgonupplaga som kostade 5 öre och en eftermiddagsupplaga à 10 öre för landsorten.

Nytt var att SvD redan från början – och mer målmedvetet än DN – hade ambitionen att bli en rikstidning. Genom avtal med ett fyrtiotal korrespondenter ute i landet fick man eget material till notiser och artiklar. Utlandsnyheterna fick man dock saxa ur utländsk press. Trots små resurser var kulturbevakningen, med teater- och konstrecensioner, av en klass som fick konkurrenterna att se om sitt hus.

En av de största nyheterna 1884 var tryckfrihetsåtalet mot August Strindberg för hädelse i Giftas, där han framställde nattvarden som hokuspokus. En fördomsfri jury frikände honom, men han kände sig likväl förföljd och lämnade Sverige. Nitton år senare skulle titanen bli SvD-medarbetare med en artikelserie om Världshistoriens mystik och ytterligare några år senare var han huvudperson i Strindbergsfejden där SvD:s starke man Verner von Heidenstam, Strindbergs forne vän, blev en av huvudmotståndarna.

Försvaret och unionen med Norge var andra viktiga frågor i tiden. SvD proklamerade starkt för båda och angrep på ledarplats Oscar II för att han gav efter för norska krav.

–Den tidningen var svinaktig, lär kungen ha sagt om SvD.

När Oscar II avled 1907 vigdes dock hela SvD:s förstasida åt nyheten. Att kungahusets bröllop, dop och begravningar skapar redaktionellt pådrag är således inget nytt.

Det förekom även en livlig debatt om tullar och protektionism i riksdagen som smittade av sig i pressen. Sett mot dagens globala marknad och diskussioner om EU:s subventioner till jordbruk och glesbygd, är det intressant att frihandeln redan på 1880-talet var en het potatis. Redaktör Axel Jäderin avfärdade nationalekonomernas argument och skrev att ohämmad import av utländsk spannmål var lika förhatlig som deras förkunnelser av utländska ”idéer och åsikter”.

SvD, som snart kunde tryckas på egna pressar, blev en framgång. Men även om upplagan ökade snabbt till 6800 exemplar (1886) var ekonomin bekymmersam. Fyra år efter starten var pengarna slut och bolaget ombildades. Redaktörerna avlöste varandra, stödinsatserna likaså, och enligt Ivar Andersson, som skrivit Svenska Dagbladets historia, blev tidningen ”torrare och tråkigare för varje år”.

Som en räddare i nöden kom Verner von Heidenstam in i bilden. Denne poet och författare hade bott utomlands många år och var inte imponerad av nivån på den svenska dagspressen, vare sig i fråga om den politiska debatten eller utrymmet för kulturfrågor. Också av rent personliga skäl och ärelystnad ville han starta ett eget organ där man skulle kunna skriva fritt och hur mycket man ville.Påhejad av vänner och kolleger som Oscar Levertin, Tor Hedberg, Ellen Key, Carl Larsson, Hjalmar Söderberg och Helmer Key lanserade Heidenstam idén om ”ett nytt stort intelligentblad som skulle bli ett organ för de bildade klasserna samt för vetenskap och konst”.

Bankdirektör KA Wallenberg och den konstälskande finansmannen Ernst Thiel bidrog till en grundplåt på 300000–400000 kronor.

Istället för att starta en ny tidning köpte de upp det tynande SvD. Den 2 maj 1897 – vältajmat med Stockholmsutställningen – utkom nya Svenska Dagbladet med en annonsfri förstasida, vilket var ovanligt då, och det välbekanta huvudet i nytt typsnitt. Oscar Levertin skrev en Understreckare om August Strindbergs författarskap, men det skulle dröja till 1918 innan SvD:s paradgren streckaren blev ett dagligt inslag där alltifrån Jan Myrdal till Winston Churchill fattat pennan.

Bara det faktum att flera artiklar var signerade var ovanligt den här tiden. Huvudredaktör Helmer Key mötte läsarna med en programförklaring. Tidningen skulle inte längre vara ”ultrakonservativ utan moderat liberal”.

Som så ofta i Svenska Dagbladets långa historia väckte tidningens nya, pigga skepnad stor uppmärksamhet och berättigad nervositet bland konkurrenterna. DN tog efter att göra söndagsnummer, andra skämtade om ”Kulturduvan”.

Men ekonomin var en rysare. Ernst Thiel fick skjuta till medel och sålde så småningom sin aktiemajoritet till konsuln GE Broms, då ägare av Norrbottens malmfält och en generös finansiär fram till sin död 1903.

Heidenstam, som var mitt uppe i sitt arbete med Karolinerna, blev alltmer missnöjd med sin baby som han tyckte ägnade sig åt brokig journalistik och rekryterade fel medarbetare. Till slut bröt han helt. ”På SvD prenumererar jag ej längre och det är mycket ljuvligt”, skrev han till Fredrik Böök, som snart skulle bli litteraturkritiker på SvD.

Intelligensblad i all ära, men utan nyheter hade SvD knappast haft en chans att överleva.

Carl Gusfaf Tengwall rekryterades från Dagens Nyheter och gjorde om SvD till en modern tidning med läsning för hela familjen. Han förde in mer reportage och intervjuer och satsade på familjeavdelningen. Tecknade illustrationer och löpsedlar infördes.

1900-talets början var en omvälvande period med Japans anfall mot Ryssland, unionsupplösningen, rösträttsfrågan, kvinnosaksfrågor och tekniska landvinningar som bilar, flyg och film. SvD stödde regeringen Staaffs förslag om allmän rösträtt men var kritisk till fackföreningarnas ”våldsamma” agerande under storstrejken 1909. Samma år fick Selma Lagerlöf Nobelpriset i litteratur.

Åren före första världskriget var goda för SvD. Annonsintäkter och upplaga ökade. Precis som idag var Dagens Nyheter den främsta konkurrenten. Polemikens vågor gick höga och SvD framhävde gärna sitt partipolitiska oberoende. Men försvarsfrågan gjorde att tidningen alltmer närmade sig högerpartiet.

Samma dag som skotten i Sarajevo föll den 28 juni 1914 publicerade SvD ett banbrytande socialreportage: ”En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland”. Över fyra spalter och med två fotografier beskrevs här ett stycke svenskt arbetsliv sett från insidan – långt innan Günther Wallraff gjorde den här typen av journalistik till ett begrepp.

Bakom reportagets signatur Bansai stod Ester Blenda Nordström, ett av de ”pennskaft” som i feministen Elin Wägners fotspår fick sitt genombrott i svensk press vid den här tiden. 23-åriga Ester Blenda Nordström var dotter till en fabrikör och sedan två år SvD-journalist när hon bestämde sig för att under namnet Malin Söderström ta jobb som piga.

Hennes erfarenheter blev en serie om nio reportage som – i konkurrens med rapporterna från första världskriget – skakade om tidningskonventionerna. Enligt presshistorikern Margaretha Ståhl, som disputerat på ”Bansai”, var Ester Blenda Nordström den första i Sverige att göra ett så genomarbetat projekt och i det moderna reportagets form med noggrann miljöskildring, dialog och egna känslor.

Kvinnorna var i stark minoritet på redaktionerna men stöttade varandra genom nätverkande. Kvinnosaksfrågorna förenade dem. En annan framstående kvinnlig SvD-journalist var Lotten Ekman som använde inte mindre än 41 olika signaturer. Som Nitouche skrev hon reportage och kåserier, som L.E. recensioner av operett och revy. Som Curieuse var hon moderedaktör och närmade sig, enligt medie- och genusforskaren Birgitta Ney, vad vi idag skulle kalla konsumentjournalistik.

Dåtidens ”murvlar” var ämnesmässigt multijournalister; ett begrepp som idag associeras med att man behärskar såväl papperstidning som webb.

Den journalistik som mötte läsarna i 1900-talets början var i ständig förändring – precis som idag. Första världskriget förstärkte behovet av utrikeskorrespondenter, teknik och nya avdelningar utvecklades. Medielandskapet är liksom samhället helt annorlunda idag än då Heidenstam & co startade sitt intelligensblad.

Verner von Heidenstam återknöt för övrigt bekantskapen med Svenska Dagbladet, som han behövde som plattform för både Strindbergsfejden och som konservativ försvarsvän. Men den 15 januari 1915 överraskade han läsarna med en fredspredikan, där han slog fast att kriget i sig är ont och oförenligt med kristendomen.

Heidenstam har som begrepp och anda sedan dess följt Svenska Dagbladet från blytid till webb, från Klara via Marieberg och tillbaka. Han står för den intellektuelle som vågar ta strid, men också för en storvulen nationalism och konservatism som kan verka frånstötande i dagens klimat.

När unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905 var Heidenstam positiv till uppgörelsen. Men kanske hade han ändå applåderat den nya ”union” som nu bildats i och med att Svenska Dagbladet har en norsk ägare i Schibsted.

Än idag vakar Heidenstam bokstavligen över redaktionen från väggen i just Heidenstam, ett mötesrum prytt med hans porträtt i olja målat av Sigge Bergström 1909. Hållningen är uppfordrande – en påminnelse om att ”intelligensblad” är ett arv som förpliktigar, oavsett om innehållet förmedlas via trycksvärta eller virtuellt.