–Det senaste året har vi varit upptagna med att skriva historia istället för filmmanus, sa den egyptiske regissören Amr Salama på måndagens seminarium om årets fokussektion Arabisk film, som han deltog i tillsammans med landsmannen Mohamed Diab. Och deras respektive verklighetsbaserade filmer – Asma’a, om det enorma stigma det innebär att vara hiv-smittad (kvinna) i Egypten, och Kairo 678, om hur tre kvinnor ur olika samhällsgrupper möts i sitt hat mot ständiga sexuella trakasserier i det offentliga rummet – kom till före protesterna på Tahrirtorget i Kairo.

När Göteborgs filmfestival nu firar ettårsminnet av den arabiska revolutionen med att visa 22 filmpärlor, varav 13 nyproducerade, ingår förstås två dokumentärer om händelserna i utbudet. Men framförallt också filmer om att bryta tystnad och tabun, den ”stand up for your rights”-attityd som ledde fram till revolutionen, menar Mohamed Diab, vars film hade premiär samma månad som lagen om sexuella trakasserier i Egypten skärptes.

Kairo 678 (biopremiär 9/3) är välspelad och engagerande, men lite väl pedagogisk och snäll. Diab intygar också att den är medvetet självcensurerad för att faktiskt kunna nå ut – varje osympatisk polis i ett manus måste tidigare, enligt Mubarak-regimens oskrivna lagar, balanseras med en sympatisk dito, förklarar han, och tillägger att just nu är inte minst egyptiska konstnärer rädda för att en ny islamistisk regim ska fortsätta förtrycket.

En film ur samma sektion som är betydligt mer tillfredställande vad gäller både form, innehåll och driv är marockanska Leila Kilanis On the edge (visas på Cinemateket under februari). Badia, en 20-åring med taggarna utåt är fixerad vid tanken på att tillsammans med bästisen Imane avancera från att skala räkor på fabrik till att jobba inom textilindustrin i nya hemstaden Tanger. På nätterna följer de med män hem för att sälja sex och stjäla värdesaker. När de lär känna två andra, mer välbärgade tjejer, dras de in i tyngre brottslighet. Det var länge sen jag såg en så stenhård skildring av unga kvinnor, och med män så konsekvent reducerade till bifigurer. Ska man göra det enkelt för sig kan man kalla den en marockansk Apflickorna.

I den nordiska huvudtävlingen lyser än så länge Axel Peterséns Avalon (biopremiär 24/2) starkast, trots fina norska bidrag om sargade familjer, som Jens Liens Revolt (biopremiär 13/4) och Arild Andresens Kompani Orheim. Avalon levereras med rejält tuggmotstånd och man längtar efter förklaringar som fyller i vissa luckor. Istället får man ett suggestivt stycke film där ett smygande obehag ständigt ligger och pyr, och en allegorisk skildring av det nya Sverige mitt i en brackig sommaridyll. Johannes Brost gör sitt livs roll, men det är också imponerande att Petersén får amatörer (sin faster och pappa) att funka så bra.

Förstapriset i kortfilmstävlingen Startsladden, värt nära en miljon kronor i teknik och kontanter delades på söndagskvällens gala ut till en extremt glad vinnare, Johan Jonason, som tidigare bland annat gjort Rookie-filmen Behandlingen. I Dance music now gestaltar han själv houseartisten som driver sin mångårige producent till tårar. En lika värdig vinnare hade varit Astrid av Fijona Jonuzi, som tävlade förra året med Girl (nyligen visad i Sundance). 11-åriga Södermalmstjejen Astrid revolterar mot mamma (Vera Vitali!) och gör impulsiva rackartyg med allvarliga konsekvenser för att impa på sina tjejkompisar. Håller tummarna för att få se Jonuzis långfilm snart.