Nadia Jebril har aldrig känt så mycket för ett program som för Rena rama arabiskan. Hennes sjudande entusiasm avslöjar att det inte bara är för att lansera sin nya tv-serie som hon säger att allt var kul under resan i Europa.

Vid ett fikabord i Utbildningsradions lokaler på Gärdet i Stockholm kommer hon ändå på vad som var allra roligast: att träffa den algeriska musikern Khaled, kungen av raï, i Paris. Det får man se i fjärde avsnittet, där Nadia Jebril beger sig till Frankrike för att utforska hur arabiskan ser ut där, precis som hon i övriga avsnitt gör i Sverige, Danmark, Storbritannien, Italien, Malta, Spanien, Bosnien, för att avsluta i Libanon.

I Frankrike möter hon människor som talar arabiska men som inte ens vill svara på var en viss skivbutik ligger. De svär och skriker åt henne att stänga av kameran. Inte ens när hon försöker locka med en stor pratbubbla med texten ”Talar du arabiska?” får hon napp. Hon tvingas konstatera att det nog handlar om hur arabiskspråkiga har skildrats i franska medier. Men hon får i alla fall till ett möte med Khaled. Båda var lite fnissiga, berättar hon. Han var nervös av att prata arabiska och blandade in en massa franska, och hon förstod bara hälften av vad han sa.

Khaleds nervositet kan beskriva hur Nadia Jebril kände innan hon gav sig i väg. Hon var orolig för att använda sin egen arabiska: palestinsk dialekt blandad med svenska ord som ”brunsås”.

–Jag pratar ett slags konserverad ”bondearabiska” och låter lite som en palestinsk tant. Jag har skämtat om att arabisktalande kommer undra: ”Hittade de verkligen ingen annan?” utbrister hon på sin utpräglade skånska och gapskrattar.

–Men jag är så charmig att de kommer gilla programmet ändå!

Trots över tio år som journalist har Nadia Jebril inte använt sig av arabiskan i jobbet tidigare. Men det var hon som kläckte programidén.

–Vi hade ett möte om att göra något om arabiska. Men alla diskuterade bara islam och Mellanöstern, som att det måste handla om det typiska.

Hon tänkte: ”Ja, många av oss är muslimer. Ja, de flesta av oss talar arabiska. Men vi bor ju här! Och vi pratar inte arabiska som i Mellanöstern, vi blandar.”

–Min generation är en speciell grupp. Vi är uppvuxna i en kontext och har föräldrar som är uppvuxna i en helt annan. Det är spännande att fundera på vad som händer i huvudet på sådana som oss. Det sker en massa kontextmöten i individer i hela Europa. Det har uppstått något nytt och det uppmärksammas aldrig!

Frustrationen blev till Rena rama arabiskan och frågan: Hur länge klarar man sig på arabiska i Europa? Nadia Jebril hade själv upptäckt att det gick att ta sig fram på arabiska i Berlin.

I första avsnittet går hon runt med sin pratbubbla i Sverige. Bland annat träffar hon en kille som heter Fredrik som visar sig tala arabiska, det överrumplar henne även om hon själv slår fast att arabiskan finns överallt. När programmet tar sig vidare utanför landets gränser blir det genom möten på gatan och intervjuer med språkforskare, författare, stå upp-komiker och konstnärer till en lekfull lektion om Europa i dag, en skildring av mycket mer än ”bara” arabiska.

Nadia Jebril blev positivt överraskad av Sverige, här var människor nyfikna både på språk och annat. Största utmaningen stötte hon på i Danmark där frågan om flerspråkighet debatteras hetsigt och arabiskspråkiga barn får höra att det inte är bra att tala arabiska.

–De blandar ihop språkdebatten med annat, bara för att kunna ta upp invandringsfrågan.

Nadia Jebril betonar att de inte har någon politisk agenda med programmet. Men det spelades in i våras, just när den arabiska våren blossade för fullt i Nordafrika. Händelserna där har betytt mycket på flera sätt.

–Nu ser man inte bara araben som ett offer eller en förtryckare utan som en vanlig människa som vill leva ett bra liv och är villig att kämpa för det. Det finns en ny typ av nyfikenhet. Och vi som ser ut som de som har stått upp för det de tror på kan sträcka på oss lite.

–Hur förändringen påverkar språket? Ja, det hänger väl ihop.