Milan Kundera är en utomordentligt skicklig författare, en av de stora skildrarna av 1900-talsmänniskan, trängd mellan krig och totalitära ideologier. Ett inte ovanligt tema hos honom är förräderi, svek och maktlöshet. Han är filosofiskt lagd – med en sarkastisk ­humor – men han har förmågan att bjuda in läsaren i resonemangen. Han gör det med synnerligen lätt hand, ibland så lätt att den sofistikerade texten närmast känns undanglidande.

Som person tycks han också vara svårfångad och framför allt svåråtkomlig, skygg. Han ger aldrig intervjuer, svarar ogärna på frågor. Han håller kontakt med några gamla vänner under förutsättning att de aldrig berättar för andra om honom.

I slutet av 1940-talet var han kommunist, som så många unga intellektuella i Tjeckoslovakien. För­fattarkollegorna Ivan Klíma och Pavel Kohout har vittnat om den tidens politiska ställningstaganden. Kundera har varit tyst. Men redan i mitten av 50-talet började han tvivla och blev en av vägröjarna för den liberalisering som kulminerade under Pragvåren. Han lämnade landet 1975.

Nu tycks han dock ha råkat i rejäla bryderier. Är det historien som hunnit ifatt honom eller är allt bara ett falsarium? I början av veckan publicerade den välrenommerade tjeckiska tidskriften Respekt en ­artikel skriven av Adam Hradilek, som forskar om totalitära regimer. I artikeln anklagas Milan Kundera för att 1950 ha tjallat på en viss ­Miroslav Dvořáček (nu boende i Sverige) som då greps av hemliga polisen. Dvořáček anklagades för spioneri och undkom med en hårsmån dödsstraff men dömdes till 22 års straffarbete. Väst­agent var han förvisso men angiveri är alltid angiveri.

Bevismaterialet är en polisrapport av vilken det tydligt framgår att polisen uppsöktes av den då 21-­årige Milan Kundera. Denne rapporterade att han ­genom en vän (Dlask) hört att Dvořáček besökt en väninna (Iva Militká) på det gemensamma studenthemmet, lämnat en väska och skulle återkomma på eftermiddagen. När Dvořáček kom för att hämta väskan, hämtades han av två polisagenter.

Artikelförfattaren utesluter inte att situationen är mer komplicerad än vad som så här långt framkommit. Det mesta tyder nämligen på att Kundera redan då var en ganska kritisk kommunist. En faktisk händelse – några hädiska brev den unge Kundera skrev och som lästes av hemliga polisen – kan dock ha fungerat som hållhake på den blivande författaren (för övrigt den händelse som inspirerade till debut­romanen ”Skämtet”).

Den 79-årige Kundera har med en enda mening, via sin förläggare, dementerat: ”Jag avvisar eftertryckligt dessa anklagelser, de är rena lögner.”

Men författaren, som avvisat varje försök att koppla ihop sin person med romanerna – ”Skrattet och glömskans bok”, ”Livet är någon annanstans”, ”Okunnigheten”, ”Varats olidliga lätthet” – får nog vänja sig vid att böckerna kommer att läsas med något annorlunda slipade glasögon. Sant eller ej? Det är bara Kundera som har det ­definitiva svaret på den frågan.