Det var på tåget till Göteborg som jag såg annonsen på en tidningssida. Expressen anordnar en kryssning till Åbo och bland föreläsarna finns Robert Aschberg och Leif GW Persson som håller en gemensam föreläsning med titeln ”Skärp er, tjejer!”. Nu är det förvisso humor i att två av de mediepersonligheter som jag själv velat säga detsamma till, ska hålla ett fördrag på just detta ämne.

För allvarligt talat – hur svårt kan det vara att bygga upp ett samspel med tv-kameran efter alla dessa år i rutan, Leif GW? Och Aschberg – om man nu ska vara värd för en radiopratshow, borde man inte kunna försöka odla en aning social kompetens? Men enligt annonsen är budskapet från Aschberg och Persson att ”svenska kvinnor måste rycka upp sig och våga lite mer”.

Det är möjligt att det egentligen handlar om satir och torr självironi. Men just nu, mindre än en månad efter att Språkrådet kommit fram till att ”tjejsamla” är ett relevant nyord och efter en höst då skådespelare på Turteatern tvingats till polisbeskydd efter att ha dödshotats för sina roller i Scummanifestet, låter ingenting mindre lockande än att betala för att höra Aschberg och Persson säga åt Sveriges kvinnor att rycka upp sig.

Jo tack, vi gör så gott vi kan.

För det räcker som bekant inte med att kryssa till Åbo och komma hem med en flaska Mariella och en uppsträckning att inte vara så mesig. Det är som när den svenska jämställdhetsdebatten tillåts blomma upp i en pseudovariant en gång om året i samband med att bokningarna till Allsång på Skansen presenteras. Som om allting skulle komma på rätt köl bara hälften–hälften fick sjunga Hej å hå Jungman Jansson med Måns Zelmerlöw.

I måndags berättade Peter Settman i Aftonbladet att han bestämt sig för att ”stiga åt sidan” för att istället ge plats åt kvinnliga programledare i SVT. Nu var en annan orsak förvisso att Settman – han som ett tag ledde vartenda program i tv – också letade efter mer fritid.

Men att Peter Settman tar ett hedervärt steg tillbaka är tydligen det enda sättet att bryta gamla mönster. Annars blir det som när Grammis i förra veckan skickade ut ett pressmeddelande om specialjuryn som ska utse Årets musikvideo. Den handplockade gruppen består av tio män som ska välja bland de nominerade musikregissörerna som alla är män.

Sedan delas priset slutligen ut av en man. Det hela är lika omodernt som att dj-duon Rebecca & Fiona var de enda nominerade på P3 Guld som fick sexskämt slängda mot sig. Så tröttsamt att inte ens få bli förolämpad med en nypa finess.

För som vanligt handlar allt om att våga lagom. I måndags publicerades en recension av serietecknaren Liv Strömquists seriealbum Ja till Liv! (Galago) i Östersundsposten. Strömquist har under de senaste åren seglat upp som en av Sveriges vassaste satiriker, men recensenten tyckte ändå att det var god smak att avsluta texten med att konstatera att Liv Strömquist i konvolutet syns på bild med ”det obligatoriska kåtsuget i blicken”.

Tänk er en sådan formulering avsluta en recension av, låt säga, GW Perssons Gustavs grabb. Alltför ofta verkar det som om det enda som förändrats genom decennierna är priset på en liter mjölk.