Varje gång man sätter på sin Ipod och lyssnar på en mp3-fil kopieras den från hårddisk till arbetsminne till ljudkort för uppspelning i de små vita hörsnäckorna. Det är knappast något man tänker på när man lyssnar, men all användning av binär information innebär en ständig produktion av duplikat – hela tiden.

Att oupphörlig kopiering är en förutsättning för det ”digitalas” beständighet framkommer med all tydlighet i Rasmus Fleischers bok ”Det postdigitala manifestet”. Han driver sedan flera år bloggen copyriot.se, där landets kanske mest initierade samtal förs om den digitala kulturens väsen. Bloggar bör länka maximalt, skriver Fleischer, de är flöden. Böcker däremot är urval, och hans 47 postdigitala teser om hur musik äger rum är på många sätt en pamflett om de digitala sfärernas (dis)harmoni.

Fleischer shufflar sig lika elegant som kritiskt genom musik- och mediehistorien, med nedslag i allt från musikens massmedier och exemplarframställning till 90-talets ”cd-bubbla” då skivbolagen firade sin historiska guldålder. Entré Napster; snart byter 70 miljoner användare flera miljarder låtar med varandra varje dag och inget är sig längre likt.

Fleischer frågar sig vad det egentligen innebär att ha (nästan) all musik ständigt tillgänglig, och hur det förändrat vårt förhållande till låtar och kompositioner. Det oändliga jättearkivet av musik har på många sätt lett till en ”postdigital” tillvaro, menar han, där umgänget med och erfarenheten av digitala filer på senare år resulterat i en renässans för musikalisk närvaro.

Ska man tro Fleischer utgör det ökade utbudet av konserter och musikfestivaler ett slags kollektiva praktiker för det postdigitala; det är bara här som musiken idag tar gestalt i det att den samlar skaror av lyssnare. Poängen är att den obegränsade tillgången till digital musik helt enkelt ökat begäret efter ”live”.

I det har Fleischer säkert rätt, musiksektorns ekonomiska intäktsmodeller har ju också svängt ditåt. Men betoningen på deltagarkultur känns också teoretiskt nattstånden. Att det postdigitala utgör en reaktion på ensamheten framför våra skärmar må vara hänt, men den stora behållningen med detta manifest är snarare dess försök att på olika sätt historisera och diskutera erfarenheterna av det digitala. Enligt Fleischer utgör år 2005 ”den historiska tidpunkt” då konturerna av det postdigitala blev allt mer tydliga; bloggandet och Wikipedia exploderade i omfattning, Youtube etablerades och webb 2.0 blev ett begrepp.

Det är en rimlig periodiseringspunkt, och vare sig man väljer att beteckna det nuvarande tillståndet som ”postdigitalt” eller inte, är det tveklöst så att 1900-talets traditionella mediesystem inte längre existerar.

Annat än i statliga utredningar, frestas man tillägga, vilka halsstarrigt försöker bibehålla ett slags enmedial uppdelning mellan konstarterna vilket filmutredningen nu senast vittnade om. Tanken på ett estetiskt system finns inkodad i kulturpolitiken, skriver Fleischer. Vad hans postdigitala teser framför allt antyder är att detta system på allvar bör ses över.