En av topparna i årets upplaga av festivalen för tidig musik var den Kölnbaserade solistiska vokalensemblen Cantus Cölln, bildad av lutenisten Konrad Junghänel 1987. Kanske var det en gest gentemot kyrkorummet att man i fredags plockat bort de italienska inslagen i sitt program O Primavera! för att helt koncentrera sig på tyska tonsättare.

Programtiteln är hämtad från det första stycket, O Primavera! i den 26-årige Heinrich Schütz första madrigalbok från 1611. En handfull av dessa idérika alster, det briljanta resultatet av Schütz studier i Venedig för Giovanni Gabrieli, inledde och avslutade konserten.

Madrigalen (”sång på modersmålet”) sjöngs länge a cappella, men mot 1600-talet alltmer med instrument. Här ackompanjerade Konrad Junghänel genomgående på luta, och dirigerade samtidigt de fem solistiska medlemmarna, vars individuella röster smälte ihop till en mild och kultiverad klang

Hög vokal kultur med vackert rundade avslut och expressivitet i ordmåleriet utmärkte sången. Man fångade dramatiken i Dunque addio av Schütz, och den deliciösa finheten i Johann Herrman Scheins Aurora schön mit ihrem Haar ur samlingen Diletto pastorali. Ur de andliga madrigalerna Israelsbrünnlein, där Schein kombinerar italiensk madrigal med tysk motett, gavs tre innerliga nummer.

Ett udda inslag utgjorde Schützeleven Heinrich Albert. Han var medlem av ett litterärt sällskap vars tolv medlemmar sägs ha ristat tänkespråk i pumpor. Sällskapet gav honom i uppgift att komponera en sångsamling med texter om kärlek och död; Musikalische Kürbishütte, ”Den musikaliska pumpastugan”. De tolv trestämmiga sångerna i madrigalstil blev ett pikant inslag, där tenorerna fick pressa sig litet extra på höjden.

Kraftfulla applåder från de många åhörarna till Cantus Cölln som avslutade bitande med Schütz konstfulla madrigal Feritevi, ferite (slå mig, bit mig ni dödliga huggormar).