TIDSKRIFT | Neo
Det första numret av tidskriften Neo präglas av framstegsoptimism, idolkult, ofullständiga meningar och bildningsfetischism. Dessutom rymmer den nya trycksaken en mycket bra artikel.
Tanken att mänskligheten aldrig haft det så bra som det senaste halvseklet trumpetas ut i flera artiklar. Det är sant och ofta upprepat, men kanske vore det klädsamt om de opinionsbildande utvecklingsoptimisterna någon gång även uppmärksammade att det fortfarande finns problem i världen. Och tyvärr tror jag inte att kapitalismen allena kan hejda aidsepidemin i Afrika.
Även den idolkult som skymtar i några artiklar bidrar till det äppelkindade intrycket. Tove Lifvendahl lyfter fram sex förebilder för en ny borgerlighet, däribland rektorn för en friskola i Växjö. När hon sammanfattar sin hjältes credo i orden ”varje människas rätt till att utvecklas och växa innebär skyldighet att själv pröva vingar och vägar”, ser vi en olycklig symbios av managementtrams, den sovjetiska kulten av arbetarhjältar och dålig
syntax. Annars hade jag intrycket att Lifvendahl var en förnuftig skribent.

Förundrat läser jag också ett reportage om alla borgerliga intellektuella som sägs ha intagit debatten de senaste åren. ”Who wants yesterday”s papers? / Who wants yesterday”s girl”, sjöng Mick Jagger för mer än fyrtio år sedan. Nyheten nu tycks vara att Expressens kulturredaktör Per Svensson upptäckt förhållandet, sedan hans egna favvofjortisar Skugge och Kazmierska proklamerat sig som konservativa eller något åt det hållet. För ett år sedan upptäckte Per Svensson countrymusiken. Jag undrar vad det blir nästa år.
I Neo talas det också en del om behovet av bildning. Det är kuriöst med tanke på att tidskriften inte rymmer något överflöd av sådan. Kuriöst också att bildningsvurmarna skriver så upphuggna meningar. Som är ofullständiga. Typ.
Men även gårdagens nyheter är värdefulla om de sammanfattas systematiskt och självständigt. Så sker i Torbjörn Elenskys artikel om anti-amerikanismen, fast denna omformuleras som en ”amerikanism”
analogt med Edward Saids idé om orientalismen, alltså ett konsekvent ”otherizing” av våra egna, stundom men inte alltid högst inbillade dygder, där ”den Andre” blir den absoluta negationen. Tyvärr är tankeskärpan och den stilistiska stringensen hos Elensky inte representativ för Neo.