Långt ovanför Covent Garden, på Royal Opera Houses takterrass, sitter två 40-åriga tvillingar i solskenet. De babblar, fnissar och avslutar kedjerökandes varandras meningar. Eller brister bara ut i spontana skrattattacker utan någon som helst anledning­. Eller, de skulle kunna vara tvillingar. Men de är bara två kolleger och vänner som har växt ihop. Damon Albarn och Jamie Hewlett är nästan på dagen lika ­gamla, det skiljer bara en vecka mellan deras födelsedagar.

De bär båda likadana avslappnat vuxna chinos till nedslitna sneakers och urtvättade t-shirts. De klipper sig tveklöst hos samma frisör, rakar sig lika sällan och beter sig precis som om vi satt på deras lokala pub snarare än högst upp i Royal Opera ­House där de kvällen innan har haft Londonpremiär för sin kinesiska opera Monkey: journey to the west.

Damon Albarn har genomgått en beundransvärd metamorfos från nästan irriterande självgod popstjärna i 90-talets Blur till en av vår tids intressantaste moderna kompositörer, mest empatiska textförfattare och, samtidigt, också­ som en musikalisk filantrop på ständig mission för att peka ut vägen mot något bättre, något annorlunda.

Men inget av detta hade hänt om han inte, motvilligt, hade träffat animatören och konstnären Jamie Hewlett.

–Jag vet inte hur det gick till, säger Damon. Men vi var båda i slutet av plågsamma separationer och bestämde oss för att dela ­lägenhet. Det här var i slutet av 90-talet och trots att vi först ­hatade varandra intensivt föddes idéen till Gorillaz någonstans där.

Utan det påhittade tecknade bandet Gorilliaz hade de inte ­suttit här och blickat ner över den brittiska huvudstaden med var sitt glas mineralvatten i händerna och ­cigaretter i mungipan. I alla fall inte med en sådan övertygelse om att världen, i alla fall rent ekonomiskt, sedan länge ­ligger för deras fötter.

Ty Gorillaz hittills 15 miljoner sålda album har gett dem en frihet att göra precis vad de vill. Och vad de ville göra var en opera. En modern opera. På mandarin. Förra sommaren uruppfördes den i Manchester och den har spelats sammanlagt tjugo gånger världen över.

Det är ekonomiskt oförsvarbart få föreställningar för en sådan mastodontuppsättning, men nu, efter de blott fyra föreställningarna i London, kommer de första bieffekterna.

På måndag släpps ­albumversionen av Monkey, en kortare, radikalt omarbetad och mer elektronisk version av det bara ett fåtal kunnat uppleva på scen.

Vad desto fler fått se är duons förtexter till BBC:s samtliga OS-sändningar där ­huvudpersonerna i Monkey tar sig till den olympiska arenan i Peking.

–Någon på BBC hade sett operan och tyckte kopplingen till Kina verkade ­logisk, ­berättar Jamie.

Själva operan är en två timmar och tjugo minuter lång tolkning av den ­kinesiska 1500-talslegenden om en ­irriterande självgod apas evighetslånga resa mot sann godhet och inre frid via otaliga misstag och svårartad ånger.

Inte helt olik Damons egen resa. Förstås.

Monkey är en lättbuddistisk korsning av Trollkarlen från Oz, Stjärnornas krig, Studio Ghibli-estetik, Gorillaz-videor, Jaqcues Demys musikaler, nycirkus och något som nästan, men bara nästan, kan liknas vid traditionell opera.

Men där ryms också närmare sjuttio handplockade kinesiska akrobater, silkesdansöser, ormmänniskor samt en femton meter hög Buddahstaty.

–Allt du ser är jag, allt du hör är Damon, förklarar Jamie.

Men, Damon, varför en opera?

–Jag älskar ju operans struktur. Nej, jag gillar nog oratorier ännu mer eftersom de har eliminerat de trista monotona delarna av traditionell opera. Men inom det här fältet tar strukturerna, stilerna eller systemen aldrig slut. Jag kommer aldrig hinna ta mig genom dem alla under min livstid så drömmen vore att jobba i det här formatet för resten av livet. Och jag måste säga att det är en väldigt tilltalande tanke.

Som jämnårig med Damon och Jamie är det väldigt lätt att identifiera sig – och sympatisera – med mycket av deras tankar.

För deras drivkraft, i synnerhet Damons, handlar väldigt mycket om det svåra att i vår tid hitta någonting alldeles eget, något obefläckat och rent. Musik som ingen i ens närhet redan tjatar om. Om musikaliska uttryck som fortfarande inte blivit en del av den kanon av god smak som förespråkas i skivsamlartintade magasin som Mojo eller Uncut.

Något man inte riktigt kan köpa.

Det här var ett av skälet bakom Damons fascination för Kina.

–Vi gjorde research i Kina för Monkey i nästan två års tid och fick åka till väldigt hemliga bergsområden för att lyssna på kinesiska lövspelare. Ja, de spelar på löv. De är fantastiska.

–Jag spelade in dem alla och vi kommer nog snart att ge ut dem. En sida med oavbruten eftermiddagstrafik i Peking och en sida med inspelningar jag gjorde uppe i bergsbyarna. Men det är en av de finaste musikupplevelser jag har haft sedan jag åkte till Mali första gången.

För sju år sedan reste Damon till Mali och spelade in albumet Mali Music med gräddan av landets bästa musiker. Själv valde han att bara vara en musiker i mängden. Hans namn står inte större än någon annans på omslaget och skivan gavs ut av hans egen skivetikett Honest Jons som Damon driver tillsammans med ägarna till den eklektiska skiv­affären med samma namn vid Portobello Market i Notting Hill.

–Jag vet exakt vad du menar med att man vill hitta en egen oas i media- och musik­flödet. Och, ja, som du säger, något obefläckat.

–Jag hoppas att Honest Jons kan uppnå något åt det hållet, säger Damon. När vi ger ut exil­karibisk 20-talscalypso, algeriska protestsånger och irakiska kärleksballader från 1929 så vet vi ju att det inte kommer att generera några större­ inkomster.

Men det är där Gorillaz-miljonerna kommer in?

–Javisst, säger Damon innan Jamie avbryter honom.

–Jag tror det som verkligen skiljer vad Damon och jag gör, både var för sig och tillsammans, från många andra i det här landet är att vi inte ser tillbaka.

–Ja, vi vägrar bli nostalgiska eller leva i det förflutna, svarar Damon. Vi försöker till varje pris gå vidare. I alla fall en liten bit med allt vi företar oss.

–Det räcker med att se på brittisk tv några kvällar, läsa valfri brittisk morgontidning eller lyssna på vilka skivor folk verkligen köper. Det finns en enorm motvilja mot att gå vidare i det här landet. Storbritannien har fortfarande inte accepterat att det egentligen inte finns längre. Många här inbillar sig fortfarande att de på något vis styr hela världen.

Är det ett skäl till att Monkey framförs på mandarin?

–Jag tror att ambitionen var att hålla upp en spegel för publiken för att visa att vi faktiskt befinner oss mitt i en kulturell och geografisk revolution, säger Damon.

–Jag tror inte folk i väst, definitivt inte de av oss som pratar engelska – och ser det som det enda världsspråket – ens har accepterat att den pågår omkring oss hela tiden.

–Det är lätt hänt att bli kulturimperialistisk utan att tänka sig för när man utforskar en annan kultur som vi har gjort. Men utöver att jag använde mig av den traditionella kinesiska femtoniga skalan så har jag inte alls försökt att få musiken att låta kinesisk.

Ni vill inte upprepa er, men ni vill heller inte göra något som påminner er om vad någon annan gör just nu?

–Nej, svarar Damon. Det är nog helt korrekt. Men vi är också i en ganska avundsvärd position eftersom vi sysslar med två olika hantverk. Kontinuiteten är väl att det är just vi två som samarbetar, men resultaten blir alltid väldigt annorlunda.

–Vi sitter i varsin del av samma hus hela dagarna, säger ­Jamie. Och det är ett ständigt ”vore det inte kul om…” eller ”tänk om man kanske skulle…”.

–Jag har väldigt svårt att se hur idéerna någonsin skulle ta slut, säger Damon. Och om en av oss tröttnar så får det vara. Vilket hände med Gorillaz. Efter två skivor ville Jamie inte teckna de där figurerna en enda gång till och då var det ingen diskussion om det.

Trots att det var det mest lukrativa ni någonsin gjort?

–Kanske just därför, säger Damon med en axelryckning och än en gång brister två väldigt framgångsrika tvillingar ut i ett synkroniserat gapskratt.