Anton Henning bakom en av sina skulpturer och framför målningen "Interieur No. 474" från 2010.
Foto: Malin Hoelstad
En av de allra sista varma sommardagarna sitter konsthallen Magasin 3:s hela personalteam ute på terrassen mot den hamnbassäng i Frihamnen där bilfärjan till Klaipeda brukade lägga till. Man har precis färdigställt höstsäsongens stora utställning och äter gemensam lunch, en fiskrätt med kantarell levererad från bättre cateringfirma.
Mittemot mig sitter en man, brunbränd och senig, mycket somrigt klädd i vit skjorta och dito shorts. En klädsel som bekymrar honom när han inser att han ska fotograferas.
– Jag har lagt märke till att här i Stockholm är män väldigt propert klädda, ”sehr picobello”.
Under skägget skymtar ett stort skratt när han vällustigt berättar om en fiskmåltid han minns. Det var en havskatt, en riktig best på över en meter, som han slog in i en två rullar aluminiumfolie och la in i en öppen eld. ”Det vore ju synd att stycka ett så vackert djur”, säger han för att sedan mitt i en tugga på livsnjutarvis utbrista:
– Köstlich mit Pfifferlingen (smaskigt med kantareller).
Konstnären Anton Henning, född 1964, är en lebeman från Berlin, om än stadgad med fru och barn i byn Manker inte långt från Neuruppin i Brandenburg - där arkitekten Karl Friedrich Schinkel föddes 1781, får jag veta. Och från kantareller till Schinkel är inte tankesteget långt när man sitter med Anton Henning. Konsthistorien är så att säga den gastronomiskt intresserade Hennings köksträdgård. Där plockar han vad han vill till sin egen minestrone.
– Min ingång till konsten var det amerikanska efterkrigsmåleriet, det såg jag i den ena av två konstböcker som vi hade hemma när jag växte upp, säger Anton Henning, medan vi går in i utställningen.
Det blir en färgchock – en angenäm sådan. Konsthistoriskt belastade kulörer i otaliga nyanser av beige och brunsås möter pasteller så som man kan se dem på byggnader i Florida eller Kalifornien; turkos, mintgrönt, laxrosa, citrongult. Ingenstans mer så än i det rum, en liten salong med fåtöljer och bänkar, som Henning byggt upp i en effektfullt belyst scenografi.
Just Hennings interiörer, som han kallar dem, var det som lockade Magasin 3:s Richard Julin att ta konstnären till Stockholm. Henning ställer ut internationellt, har haft flera separatutställningar på museer men hör inte till de vanliga konstbiennalnamnen.
– Här händer tre saker, förklarar Anton Henning stående i rummet som kan föra tankarna till sensuell art deco från 30- eller 40-talet.
Han tror att publiken kommer att se det han kallar bakgrunden först – en praktfull målning med nakna damer som sticker ut ur en serie med abstrakta verk på väggen. Först därefter – om besökarna uppför sig som Henning vill - lägger de märke till möblerna i förgrunden och slutligen till en skulptur, formad som en slinga, i en vitrin vid sidan av.
– Jag vill gärna förvilla, att saker i bakgrunden drar till sig uppmärksamheten och att den abstrakta skulpturen, som för mig är huvudsaken, bara tycks vara en accessoar.
Skulpturens slingrande form, en karaktäristisk böj, en twist som fångar ögat, återkommer i flera av hans verk som en signatur. Vad är det för något?
– Jag arbetade fram en form som såg ut som en propeller. Den fanns i många teckningar på 90-talet. Jag kallade den ”Hennling” och den blev liksom min grej.
Att busa med konsthistorien på tvärs över seklerna är också Hennings grej. Han gick på konstskola i endast två månader. Där fanns det inte ateljéer till alla elever så han och en kompis hoppade av utbildningen och började arbeta hemma i stället. Tillsammans upptäckte de Chaim Soutine och Amadeo Modigliani, tog hem kadaver och målade av dem för glatta livet.
På det sättet tillägnade han sig som autodidakt en mer klassisk inriktning än vad han kanske hade fått i 80-talets formella konstutbildningar.
Ett självporträtt i form av en naken och blek horisontellt liggande kropp mot en bakgrund jordfärger citerar 1500-talsmålaren Hans Holbein. Mannen är enbart till synes död, vid en andra blick lägger man märke till hans erigerade kön. Tätt intill hänger en fyrkant inuti en fyrkant som ser ut som något av Bauhauskonstnären Josef Albers.
– Äsch den är bara som en liten aptitretare mellan rätterna, säger den enormt produktive Anton Henning.
Han arbetar i alla tekniker, måleri, teckning, skulptur, foto samt video. Anton Hennings ateljé är full med minst lika mycket konst som den som visas på Magasin 3, konsthallens mest omfångsrika med verk av en enskild konstnär hittills.





