Syskonen Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson i The Knife. På torsdag spelar de på Berns.
- Vi har ju inte velat stå rakt upp och ner på en scen och spela till en dator, säger Karin Dreijer Andersson när hon ska förklara varför The Knife väntat ett halvt decennium med sina första liveframträdanden - bortsett från en tre låtar lång spelning på konstcentret ICA i London förra året. Den som velat se bandet röra sig i takt med musik har fått hålla till godo med videor som You take my breath away, där Karin fick hjälp av Jenny Wilson att dansa i neonfärgade träningskläder. Hon antyder att den videon inte känns som någon bra idé så här i efterhand, ”men det är spännande och viktigt att prova saker.” De stundande fem konserterna är också ett slags test, den audiovisuella upplevelsen kräver speciella lokaler med avancerade
ljudsystem, kanske kan det bli fler om allt går bra i Stockholm, Lund, Göteborg, Berlin och London.
The Knife är kända för sin kompromisslöshet och var inte helt överlyckliga när José Gonzáles lånade ut sin cover på Heartbeats till ”studsbollar i San Francisco”-reklamen. Men, det är deras del av royalty-pengarna som har gjort turnén möjlig, femton personer har jobbat med produktionen sedan i december. Andreas Nilsson, som regisserade Silent shout-videon - den med death metal-dvärgen - har gjort filmer till alla låtarna och byggt scenografin, som delvis kommer att dölja de skygga syskonen. Karin tycker det är svårt att förklara hur det kommer att se ut eftersom hon mest har stått på scenen under genrepet.
- Men det kommer att vara en transparent projektionsduk framför scenen och så en duk bakom. Filmerna kommer att interagera med varandra, och däremellan står vi och några byggnationer, som det också projiceras på. Det blir både gamla och nya låtar, i nya versioner, och så har vi mixat om allt i surroundljud. På nya skivan har vi ju jobbat väldigt mycket med nya syntar och nya trummaskiner, då är det jätteroligt att få göra en hel föreställning som utnyttjar modern teknik. Och det känns viktigt att det blir en bra helhet, att allt hänger ihop.
Till helhetsbilden hör The Knifes bildpolicy, i samband med det senaste skivsläppet har Karin och Olof vägrat fotografera sig utan sina hemmagjorda fågelmasker i papier-maché (och SvD får inte fota Karin varken med eller utan mask eftersom Olof inte kan vara med på intervjun).
- Det är faktiskt bara i Sverige som vissa tidningar haft problem med maskerna. Utomlands tycker fotograferna att det blir bättre rent grafiskt. Jag tycker man ska ta bort fokus från utseendet så mycket det går, musik ska vara någonting eget. Vi blev ju förknippade med electroclash i och med förra skivan, men vi har aldrig varit modeintresserade, vi tyckte att det var... skämmigt. Att få vara ifred och inte bli igenkänd, det tycker jag är ganska behagligt.
Jag tänkte på Slipknot också, som döljer sina ansikten samtidigt som det blir en så tydlig visuell effekt.
- Ja, och så finns ju den där norrmannen, Mortiis, jag kollade på hans hemsida häromdagen. Och vi klär ju inte ut oss mer än vad Carola gör. Det finns ju artister som lägger timmar på att stajla sig före en fotografering, det här känns ändå mer hälsosamt, tycker Karin och berättar att hennes 2,5-åriga dotter kallar masken för ”mammas näbb”.
- Det är helt naturligt för henne; mamma jobbar i studion och det där är mammas näbb ...
Att du har fått barn ganska nyligen, bidrog det till att den nya skivan blev lite allvarligare, ni har nämnt ”död” som en referenspunkt i andra intervjuer?
- Ja, det är nog ganska många som får barn som börjar tänka på döden. Man har skapat liv, och den där medvetenheten om skillnaden mellan liv och död, den blir mer solklar.
