På måndag eftermiddag ska Brasiliens kulturminister Gilberto Gil vagga in på Konsethusets scen vid Hötorget för att ta emot årets Polarpris ur Kung Carl XVI Gustafs hand.
Det måste betraktas som ett olycksfall i ­arbetet, det här kan bara inte ha gått rätt till.
Ett pris som jag fnissat så okontrellerat åt ända sedan det instiftades för 13 år sedan och inledde sitt utdragna självmord med att ge en miljon kronor var till Paul McCartney, Elton John och Baltikum och sedan fortsatt ösa pengar över von Ankor som Bruce Springsteen och Stevie Wonder.
Det var alltid lika underhållande att gissa vem som skulle få nästa års pris.
Midnight Oil? Alannah Myles? Bill Wyman?

Men någonting hände. Är det möjligt att juryn, med hela familjen Ledin i spetsen, faktiskt insåg att vi var ganska många som slog oss på knäna och skrattade så tårarna rann när priset gick till ännu en Meat Loaf?
Är det möjligt att de faktiskt lyssnat på ­kritiken och tagit in de bullriga skratten?
För ända sedan syntpionjären Robert Moog och kompositören Karl-Heinz Stockhausen delade på priset för tre år sedan har Polarpriset på väldigt skakiga ben börjat närma sig något som nästan kan tolkas som relevans. Valet av Gilberto Gil måste man faktiskt ställa sig upp och applådera.
Varför?
Är han inte bara ännu en politiskt korrekt worldmusictomte som Södermalms firhetsdansande tälttanter halsar organiskt vadd-té från Nicaragua till medan de okynnesförnyar DN-prenumerationer som om det inte fanns någon morgondag?
Jo, om man vill så är han ju det. Också.

Men framförallt är Gil en perfekt representant för en pophistorieskrivning och estetik som valt en mycket intressantare och modernare väg än den i för liten läderjacka ärvt från mor och far.
I en icke-anglosaxisk popkontext, i synnerhet den franska och japanska, är Gil och hans närmaste Tropicalia-vänners sena 60-tal en avsevärt viktigare inspirationskälla än någonsin Elvis Presley eller Stax.
Tidigt i höstas var jag några veckor i Japan för att spela in avsnitt av TV-serien ”This is our music” och det räckte med att gå in i första bästa Virgin Megastore för att mängder av musikaliska pusselbitar genast skulle falla på plats.
På hyllorna med essentiella klassiker, där vi här hemma vant oss att gäspande mötas av Creedence, Doors och Springsteen, såg jag knappt något som kan kategoriseras som rock.
Os Mutantes i‑stället för Sex Pistols. Gal Costa i‑stället för Patti Smith. Caetano Veloso i‑stället för David Bowie. Jorgé Ben i‑stället för Dylan.

Om du av någon obegriplig anledning aldrig doppat tårna i Gils tropicalism skulle jag vilja föreslå att du läser den nyss nämnda Caetano Velosos briljanta självbiografi ”Tropical Truth: A story of music and revolution in Brazil” och kastar dig över Gilberto Gils ojämförliga album från 1968.
Varje gång jag dyker ner i det sena 60-talets brasilianska pop undrar jag varför jag alls lyssnar på musik som inte är på portugisiska.
Valet av Gilberto Gil ställer också krav på Polarprisjuryn den tidigare aldrig ens förtjänat.
Jag förutsätter således att nästa års pristagare antingen heter Larry Heard eller Robert ­Wyatt.