Nils Erik Forsgård
Alias Finkelstein. Studier i antisemitisk retorik
175 s. Schildts

Antisemitism liksom främlingsfientlighet används inte sällan för att förstärka egna självbilder och distansera sig från ”dom andra”. Den fungerar som en politisk kod som signalerar samhörighet samtidigt som den exkluderar. Även i den kristna tanketraditionen finns stöd för antisemitiska utspel. Ibland uttrycks antisemitism öppet och aggressivt, ibland ingår den nästan osynligt i tankekomplex och idéstrukturer. Ibland är vi observanta på dess förekomst, ibland registrerar vi den knappt. I ett brett retoriskt fält utmärks antisemitismen av tvetydiga insinuationer och undermeningar.
För antisemitismen existerar inga nationella gränser. Den uppträder i olika miljöer och texter; i politisk retorik, i romaner, skämttidningar, på teaterscener, i filmer och konst. Centrala antisemitiska tankefigurer är juden som roten till allt ont och judens maktövertag som måste brytas.
I slutet av 1800-talet ställs judarna till
ansvar för modernism, för liberalism och penningdyrkan, för egennytta och för olika former av samhälleligt förfall. Senare blir de bolsjeviker och strävar enligt retoriken efter världsherraväldet.
I Hitlers värld anses de utgöra ett hot mot den ariska rasen. I dag anklagas judar och inte nödvändigtvis israeler för illdåden på Västbanken. Pessimism och djup misstänksamhet ingår också som dominerande inslag i antisemitismen. Släktskapet med anti-globalism och anti-universalistisk retorik är iögonfallande.
Utgångspunkten för Nils Erik Forsgårds intressanta bok är antisemitismens universalism, som han huvudsakligen avläser i den finska kulturen. Analysen innehåller också utblickar till de nordiska länderna och inte minst till Centraleuropa. I fokus står det konspirativa tankegodset från det slutande 1800-talet fram till åren före andra världskriget. Som Forsgård själv påpekar rör han sig huvudsakligen bland aktörer med perifert inflytande och bland böcker, tidningar och tidskrifter med marginell betydelse.
Men tankegodset tillhör en europeisk tradition.
Forsgård ser antisemitismen som ett tankekomplex i den västerländska idéhistorien. Fenomenet sammanfattar han under beteckningen motupplysningen, som kan ses som en reaktion på 1789 års idéer.

Motupplysning är en nationalistisk och i allt väsentligt kristet motiverad retorik som efter den franska revolutionen gör judar och frimurare ansvariga för världens påstådda förfall och moraliska dekadens. I det antisemitiska tankekomplexet var det självklart att utsätta upplysningsfilosofernas skrifter och verksamhet för moteld. Liberalism och parlamentarisk demokrati utgjorde hatobjekt.
I det antisemitiska tankekomplexet finns olika traditioner. Forsgård identifierar en rasistisk och tysknationell antisemitism med grogrund i 1800-talets Tyskland och Österrike och med nazisternas utrotningsprojekt som kulmination. I denna tankevärld betraktas juden som ett främmande element i den nationella folkkroppen. För Hitler var en genuin folklig resning det enda sättet att
effektivt motarbeta judarnas strävan efter världsherraväldet.
Den ryska antisemitiska traditionen, som också omfattar statligt understödda judeförföljelser och pogromer, bygger på en konspirativ världsbild där judar och frimurare i en hemlig allians anklagas för att sträva efter världsherravälde.

Det antisemitiska tankegodset i den finska miljön identifierar Forsgård bland annat hos Zacharias Topelius, som han tidigare skrivit en avhandling om. Svenskspråkiga tidskrifter som ”För frihet och rätt” och ”Nationen” ingår också i analysen. Stor uppmärksamhet ägnas tidskriften ”Fyren” som utkom i Helsingfors. Den innehöll kortare och skämtsamma betraktelser kring vardagliga eller alldagliga händelser och misstrodde både fennomaner och judar. Fennomanerna beskrevs som ryssvänliga och ville de svenskspråkiga illa. Judarna beskrevs som giriga och schackrande, påträngande och illojala. Juden var enligt Forsgård den mest självklara av alla stereotyper och framställdes också med en skära i handen för att
symbolisera bolsjevismen.
Författaren synliggör också de klassiska stereotyper och markörer som används för att urskilja judarna: stora fötter, tjocka läppar, stor näsa, dålig svenska och fascination för pengar.
Forsgård gör i sin lärda och eleganta studie nedslag i en antisemitisk idéhistorisk tradition. Övertygande och åskådligt sätter han in den finska kulturen i en större europeisk tanketradition. Det är dessutom en sådan typ av analys som gör det möjligt att förstå hur rasism utvecklas och får fäste i människors tankevärld.

Bokens titel ger associationer till den aktuella Finkelsteindebatten. Den amerikanska forskaren Norman Finkelstein publicerade för ett par år sedan boken ”Förintelseindustrin”, där han använder sig av traditionella antisemitiska stereotyper. Forsgård refererar inte till debatten. Däremot skriver han att det under 1900-talets första decennier fanns - inte minst i Sovjetunionen och Ryssland - en föreställning om att ledande judar använde falska eller kristna namn eller rättare
sagt olika alias, för att kunna driva sina undergrävande världshärskarintressen.
Exempelvis talas om ”juden Stockman, alias Finkelstein” som finansierar en svenskfientlig rörelse. Forsgård har valt denna antisemitiska schablon som titel på sin bok. Men misstanken finns att han även valt den mot bakgrund av de senaste årens Finkelsteindebatt. Därmed låter han förstå att det antisemitiska tankegodset, som han identifierar i en finsk 1900-talsmiljö, fortfarande är gångbart. Det går en rak linje fram till i dag.
Boken blir med detta en påminnelse om att antisemitiska föreställningar uppträder i olika förklädnader och tyvärr inte bara tillhör det förflutna.

Kim Salomon