För Bryan Cranston kom drömrollen sent i karriären. Eller snarare väldigt sent, med tanke på att han redan som åttaåring debuterade i en reklamfilm. Det var dock först som 21-åring som Cranston verkligen bestämde sig för att skådespeleriet var yrket för honom. Många obetydliga biroller senare är Cranston – som idag är 56 år – en av de mest efterfrågade skådespelarna i USA. Och det har han blivit genom att spela Walter White, en lungcancersjuk kemilärare som tillverkar den allt annat än sexiga drogen metamfetamin. Men tungsinnet i tv-serien Breaking bad har inte avskräckt kritikerna och tv-publiken. Tvärtom. Hajpen är enorm och författaren Chuck Klosterman är långt ifrån ensam om att kalla Breaking bad för det senaste decenniets bästa tv-serie, med andra ord vassare än de tre kolosserna Sopranos, The Wire och Mad men.

Att vara centralfigur i ett så prestigefullt projekt är en omvälvande upplevelse för någon som så länge har varit en underhuggare. När jag träffar Cranston på The Beverly Hilton i Los Angeles har han precis tackat nej till ännu ett manus. Efter fyra säsonger av Breaking bad är det svårt att ta sig an erbjudanden som inte håller samma klass.

–Jag behöver inte ett jobb. Jag skulle aldrig behöva arbeta igen om jag inte ville, så det är inte logiskt för mig att göra något som inte är välskrivet. Jag älskar skådespeleriet. Jag älskar att studera mänskligt beteende och att återskapa det på det här sättet. Det värsta du kan göra som konstnär är att tråka ut folk. Så gör mig gärna arg, förbannad och ledsen, men tråka inte ut mig.

Cranstons tonfallär ärligt. Breaking bad har gett honom det som alla skådespelare vill ha; möjligheten att välja bort brödsmulorna. Men han har inte glömt sina mer strävsamma dagar. Det var nämligen en biroll som kom att bli länken till Breaking bad.

–Jag var med i ett avsnitt av Arkiv X skrivet av Vince Gilligan, där jag spelar en hemsk person som David Duchovny räddar. Det innebar ett moraliskt dilemma. Är den här mannen värd att rädda enbart för att han är människa? Tio år senare ringer Vince upp mig och har ett nytt manus som har fått honom att tänka på mig. Och jag sålde in mig själv så gott jag kunde.

Cranston vissteprecis hur han skulle gestalta Walter White:

–Jag såg honom framför mig och berättade det för Vince. Walters glåmiga hår, den löjliga mustaschen, kläderna med samma färg som väggen så att han liksom försvinner in i den. En man som är så deprimerad att han är osynlig för sig själv. Det var vad jag ville skapa.

Vid det här laget var Cranstons största roll den lustige pappan Hal i komediserien Malcolm – ett geni i familjen. Att Hal skulle kunna bli till Walter – också en familjefar med i alla fall inledningsvis putslustig humor – vore inte osannolikt utifrån det dystra verklighetsperspektivet i Breaking bad. Men cheferna på Sony och tv-kanalen AMC var tveksamma till Gilligans val.

–Vince fick övertala dem innan de erbjöd mig rollen. Och det förändrade mitt liv.

Cranston har ännu inte varit huvudaffischnamn för en Hollywoodfilm, men har de senaste två åren haft stora biroller i högstatusfilmer som Drive och Contagion. Just nu kan han ses som högerkonservativ borgmästare i metalmusikalfilmen Rock of ages. Framtiden ser alltså ljus ut, även om känslorna är blandade inför att nästa säsong av Breaking bad blir den sista.

–När jag fick höra att säsong fem skulle bli den avslutande var min första reaktion ”Nej!”. Det påminde om när man tror att allt är okej i ens förhållande och så gör ens tjej plötsligt slut.

Men att i flera år spela en man som ständigt sjunker djupare ner i mörkret och förlorar alla sina goda sidor måste väl vara utmattande? Hur behåller man sympatin för en sådan karaktär?

–Människor jag träffar säger ”Jag känner si och så”, men för mig är det som att ha fått en sorts dubbel personlighet. Jag måste verkligen dela upp vad som är subjektivt och vad som är objektivt. När jag är Walter försöker jag bara överleva. Det finns inget utrymme för att döma honom. Som Bryan ser jag den här mannen som konstverk.