I början av 1980-talet satte sig den brittiske serietecknaren David Lloyd vid sitt ritbord för att göra de första skisserna till en ny superhjälte. Vad Lloyd inte hade en aning om då var att hans figur 30 år senare skulle bli en revolutionär symbol som skulle jämföras med fotografen Alberto Kordas ikoniska porträtt av Che Guevara. Manuset till V for Vendetta är skrivet av Alan Moore och handlar om figuren V:s kamp mot fascistregimen i ett Storbritannien efter det stora atomkriget. I Lloyds skissblock växte karaktären fram. Istället för en figur med traditionella superhjälteattribut, som svällande muskler och färgglada tajts, skapade tecknaren en skugglik gestalt i hatt och slängkappa som dolde sitt ansikte bakom en teatermask med ett stelnat leende. Masken föreställde Guy Fawkes, den katolske terrorist som 1604 med hjälp av svartkrut försökte spränga det brittiska parlamentet i luften.
Några decennier efter att V for Vendetta publicerades i serieform hade obskyra superhjältar blivit en Hollywoodindustri. Bakom produktionen av filmen V for Vendetta stod bröderna Wachowski, som tidigare gjort succé med hackardramat The Matrix. Kritiken blev blandad, författaren Alan Moore var ursinnig och kommersiellt blev V for Vendetta en besvikelse för filmbolaget. Men maskerna som man tog fram inför premiären 2006 säljer fortfarande över 100000 exemplar om året och är den överlägset mest sålda produkten från tillverkaren Rubies Costume Company. På Amazon.com toppar karaktären V listan över sålda ansiktsmasker, före både Batman och Darth Vader. Orsaken till framgångarna är förstås den senaste tidens globala protester mot korruption och girighet som pågår i över 900 städer runt om i världen. På nyhetsbilderna från ockupationen av Wall Street i New York är det omöjligt att inte lägga märke till mängden av idiotiskt flinande vita ansikten. I London dök Wikileaksgrundaren Julian Assange upp till en demonstration utanför börshuset maskerad som V, men tvingades av polisen att avlägsna sin ansiktsmask med hänvisning till de skärpta regler mot maskering som blev följden av sommarens kravaller.
För några veckor sedan kunde man även se tre personer i Guy Fawkes-masker på Mynttorget utanför Riksdagen i Stockholm. De höll en banderoll med texten ”We are legion. We do not forget. We do not forgive. Expect us” samt den logotyp som har blivit förknippad med hackernätverket Anonymous: en kostymklädd siluett med ett frågetecken till huvud. De såg lite ensamma ut. Hittills har blott 141 personer ”gillat” Anonymous Sweden på Facebook. Jag skickar en intervjuförfrågan till den person på sidan som verkar mest aktiv. Han vill inte prata. Det finns ingen särskild ledare eller talesperson för organisationen, skriver han. Dessutom kan jag hälsa mina chefer att han aldrig skulle medverka i en publikation som gör reklam för banker. Istället sänder han mig en länk till en av Anonymous många propagandafilmer på Youtube. Till klipp från kända sci-fi-filmer hörs en kvinnlig mekanisk röst. Det är suggestivt och fängslande. Budskapet är i det närmaste ordagrant hämtat från V for Vendetta:
”Det finns naturligtvis dem som inte vill att vi ska höras. Jag misstänker att just i detta ögonblick skriks order i telefoner och beväpnade män är på väg...”
Från filmen länkas det vidare till en hemsida med rubriken What is the Plan. Där förklaras att Anonymous inte är en hackergrupp som medier och regeringar lurat allmänheten att tro. Anonymous är inget nätverk eller någon organisation. Anonymous är en idé. De som identifierar sig med denna idé är välkomna att vara en del av kollektivet. Idén går ut på att skapa ”en värld av frihet, fri från förtryck”. Bland sympatisörerna finns förvisso ett kollektiv av så kallade hacktivister. Men de flesta är vanliga medborgare som ägnar sig åt traditionell politisk aktivism. ”Vi är dina grannar, vänner och kollegor. Vi är din brevbärare, ditt butiksbiträde, din advokat. I en värld där korruptionen lurar runt varje hörn, är Anonymous där för att möta den med full kraft.”
Jag hör hur brevbäraren stampar ute i trapphuset. En trave räkningar och en Bamsetidning dimper ner på hallmattan. Jag undrar om han därute ägnar sin fritid åt att bekämpa korruption och orättvisor.
Jag ringer runt till några kända debattörer och experter på internetkultur för att få svar på några basala frågor. Vilka döljer sig bakom namnet Anonymous? Vad vill de? Vilket inflytande har de?
–Eftersom vem som helst kan kalla sig Anonymous, är det knappast frågan om ett nätverk. Däremot kan Anonymous fungera som ett varumärke som dels kan hålla samman olika nätverk av människor. Men kanske ännu viktigare: Att fungera som skydd mot försök från medier att lyfta fram individer som ska tala för en hel rörelse, föreslår författaren och historikern Rasmus Fleischer.
Piratpartisten Amelia Andersdotter, som tillsammans med hacktivister i Telecomix hjälpt oppositionella i Egypten och Tunisien under den arabiska våren, säger så här:
–Under Anonymous gör var och en vad de vill, med vilka avsikter de vill. Vissa av personerna kanske kan delas in efter en politisk höger–vänsterskala. Men det är inte relevant. Möjligtvis finns vissa paralleller till Situationiströrelsen på 1960-talet.
Inte ens inom Anonymous verkar folk vara helt säkra på sin egen identitet. I maj bröt det ut något som, enligt brittiska the Guardian, närmast kunde beskrivas som ett inbördeskrig. En grupp hackare anklagade sin egen organisation för att bli alltmer centraliserad. Två hemsidor knutna till nätverket attackerades, ip-adresser och lösenord stals och läckte ut på internet.
För att åtminstone få svar på den sista frågan, den om vilket inflytande Anonymous har, stämmer jag träff med Dan Egerstad. För några år sedan blev han världens mest uppmärksammade hackare efter att på internet ha publicerat adresser och inloggningsuppgifter till mejlkonton tillhörande regeringar, ambassader och forsknings- och försvarsinstitut. Saker han hade snappat upp på sitt eget nätverk. Planen var att väcka debatt om it-säkerhet. Istället stannade två Saab 9-5 med mörktonade rutor framför hans port i Malmö en tidig vintermorgon. Säpo beslagtog hans datorutrustning och Egerstad fick följa med till polisstationen. Efter tre år lades förundersökningen ner och Dan Egerstad jobbar fortfarande som säkerhetskonsult.
På flyget ner till Malmö läser jag vad som skrivits om Anonymous i internationell press och på olika tekniska nördforum. Informationen är motstridig, svåröverblickbar och utmattande att läsa. Om jag skulle försöka göra en sammanfattning: Första gången som Anonymous skapade rubriker var när man 2008 helt frankt förklarade krig mot Scientologikyrkan. Systematiskt slogs organisationens hemsidor ut och utanför dess lokaler samlades demonstranter iförda Guy Fawkes-masker, allt för att undvika att bli identifierade av den hemlighetsfulla och galna sekten (tänk Tom Cruise). Sedan dess har gruppen bland annat släckt ner de officiella hemsidorna för Egyptens, Irans och Tunisiens regeringar, liksom sajter till stora kreditkortsföretag, myndigheter och bevakningsbolag. Under rättegången mot Wikileaksgrundaren Julien Assange fick den svenska Åklagarmyndigheten sin hemsida kraschad. Hotet ”att döda Facebook” på den årliga Guy Fawkes-dagen den 5 november i år har väckt stor uppmärksamhet. Polisen jagar dem. Sedan i juni har över 50 personer med anknytning till Anonymous arresterats i bland annat England, USA, Spanien, Italien och Turkiet. Efter att den 19-årige britten Ryan Cleary hämtades av polis i sitt föräldrahem i Essex (förrådd av sina egna efter den tidigare nämnda konflikten inom Anonymous) publicerades en bild i Daily Mail som sägs föreställa det rum den unge mannen inte ska ha lämnat på över 6 månader. Det ser ut att ha tillhört en tonårsvampyr. Aluminiumfolie över fönstret för att hålla solen borta. Två enorma datorskärmar, en inramad mjukporrbild och en askkopp.
–De flesta som åkt fast är tonåringar som bara följt med strömmen. Det pågår ett ständigt uppmärksamhets- och bekräftelserace där ute. Många har antagligen aspergers eller någon slags narcissistisk störning. Men det är de ju inte ensamma om i dessa tider, säger Dan Egerstad med ett igenkännande leende.
Vi ses i en gammal fabrikslokal där Egerstad driver sitt företag Bemaze. Byggnaden ligger en bit ifrån stan, några kilometer från villaområdet Kulladal där han växte upp och där allting började i mitten av 1990-talet. En granne till familjen blev förälskad i hans storasyster. Denne var en ung affärsman och en av Sveriges första internetleverantörer. För att imponera på Dan Egerstads syster ordnade mannen ett modem och ett abonnemang åt henne. Syrran var måttligt imponerad. Annat var det med hennes lillebror. Via chatprogrammet ICQ letade han sig vidare till olika IRC-nätverk. Snart lärde han känna andra teknikintresserade ungdomar från hela världen. Bakom pojkrumsdörren flimrade datorskärmen nätterna igenom.
–Under en period i tonåren sov jag bara någon timme på morgonen innan jag gick till skolan. Sen kraschade jag på helgerna och kunde sova två dygn i sträck, minns Egerstad.
Han och hans nya vänner skrev små program som automatiskt letade säkerhetsluckor i databaser hos organisationer och företag över hela världen. De skördade enorma mängder information. De hittade kundregister kompletta med oskyddade kreditkortsuppgifter som visades upp som troféer på de olika chatkanalerna. De registrerade falska användarkonton till porrsajter. De beställde sexleksaker till kända politiker och blev djupt besvikna när det inte resulterade i skandal och tidningsskriverier. Plötsligt var en av ledargestalterna i gruppen försvunnen. En vän skickade ett tidningsklipp som berättade att hackern blivit arresterad av FBI. Bakom ryggen på de andra hade han blåst kreditkortsinnehavare på miljontals kronor. Efter händelsen upplöstes gruppen, Dan Egerstad loggade ut och åkte till Texas som utbytesstudent. När han återvände hade ryktet gått om hans färdigheter med datorer och han kunde börja försörja sig som frilansande it-konsult.
Egerstad tillbringade sin ungdom på samma servrar och chatforum där Anonymous vuxit fram. Han har skrattat åt figuren Epic Fail Guy på bildforumet 4chan, ett slags motsvarighet till svenska Flashback. Användarna roade sig under en period med att skriva tramsiga berättelser om figuren som misslyckades med allt, hela tiden. Hösten 2006 börjar Epic Fail Guy bära en Guy Fawkes-mask som han hittar i en soptunna. Under Project Chanology, som attacken mot Scientologkyrkan kallades, dök medlemmar ur Anonymous upp i dessa masker. Inte som en hyllning till filmen V for Vendetta. Utan för att tala om för sektmedlemmarna vilket episkt misslyckande deras liv var. Just där började tecknaren David Lloyds figur sin resa mot politisk ikonstatus. Dan Egerstad har dock svårt att ta den politiska dimensionen av Anonymous på allvar. Den anser han mest vara ett resultat av mytbilden av hackern som en ensam kämpe mot ett tyranniskt system som skapats inom populärkulturen. De flesta riktiga hackers har oftast helt andra drivkrafter än Neo i Matrix eller Lisbet Salander. De är ”in it for the Lulz”, som de själva uttrycker saken. De vill se kaos och skratta åt det.
–Jag skulle snarare vilja beskriva vad som pågår som en slags digital variant av skolgårdsmobbning. En grupp med informella ledare utser ett offer som man sedan ger sig på. Att kalla det politisk aktivism är en efterhandskonstruktion.
Enligt Egerstad kan tusentals användare vara inloggade på Anonymous chatkanal samtidigt. Förslag på lämpliga mål att attackera ropas ut av användare där var och en har sin egen agenda. Någon vill hämnas genom att beställa 300 hämtpizzor till något butiksbiträde eller till restaurangpersonal som uppträtt nedlåtande. Någon kan vara kriminell på jakt efter uppgifter som kan användas för bedrägerier eller utpressning. Somliga vill ägna sig åt att hata och trakassera den 13-åriga sångerskan och Youtube-sensationen Rebecca Black. Andra vill föra politisk kamp. Den typiska Anonymous-aktionen, en så kallad denial-of-service attack (DDoS), går ut på att rikta en massiv mängd trafik mot en hemsida som brakar ihop under trycket. För att göra det används ett botnet. Detta nätverk består av miljontals datorer som infekterats av trojaner och datorvirus, eller som donerats av frivilliga för något särskilt ändamål som exempelvis att bekämpa regimen i Egypten. Enligt Dan Egerstad rör det sig inte om hack på en särskilt imponerande teknisk nivå. Men de enkla metoderna är ofta förödande effektiva. Den som har pengar kan för övrigt köpa tillgång till en egen hord av zombiedatorer via den suspekta sajten Russian Business Network, ett tillhåll för internets verkligt skumma typer. Anonymous har sitt ursprung på 4chan. Namnet fylls i automatiskt om användaren inte själv väljer en signatur. Men vad Anonymous egentligen är visar sig vara en snudd på filosofisk fråga.
–Det är ingen som har lyckats definiera vad det handlar om ännu. Du ser vad du vill se. Anonymous betyder vad du vill att det ska betyda, säger Dan Egerstad och sörplar på sin McDonald’s-läsk. Förstummad hör jag isbitarna rassla i botten av pappmuggen.
–Alltså... eftersom vem som helst kan tillhöra Anonymous och göra vad som helst under samma namn så blir det självgenererande. Orsaken till att Anonymous framställs som en moralisk och politisk kraft är att så många just nu vill att de ska vara just det. Anonymous fungerar som en spegel mot resten av samhället. En spegel mot dig själv.
Det är ett svar som gör mig en smula besviken. I en tid där min geografiska position var jag än befinner mig lagras av min Iphone är det teoretiskt möjligt för både Apple och regeringen att övervaka varje steg jag tar. När storbanker spelar bort mina pensionspengar i blixtsnabba datoraffärer. När varje klick jag gör på internet registreras, lagras och säljs vidare på marknaden för personlig information som är den snabbast växande i it-sektorn. Då har jag funnit tröst i tanken på att det ändå finns ett moraliskt indignerat kollektiv i den digitala värld som jag inte riktigt begriper mig på. En kraft som kan slå tillbaka, lite som de gamla fackföreningarna eller en dunderladdad Bamse. Någon som står på de svagas sida. Någon som kan visa för den där enda procenten vid makten att tillsammans är vi starkare än dem. Jag måste erkänna att jag hade hoppats på en berättelse om vår tids stora politiska rörelse. Istället fick jag en som handlar om förbittrade tonåringar med personlighetsstörningar.
Samtidigt tycks protesterna runt om i världen bara öka i styrka. Fler och fler köper de där vita, flinande maskerna. När jag besöker butiken Buttericks är hela lagret slut.
