Hjärnan bakom Facebook Marc Zuckerberg.
Har du gått in på det där Facebook? säger tjejen bredvid mig på tunnelbanan till sin kompis.
Hon är inte ensam. Det pratas Facebook i tidningar, på fester och på arbetsplatser. Några erkänner att de är beroende. Andra gnäller om att det mest känns som ett dagis för vuxna. Några undrar yrvaket vad alla tjatar om.
Forumet där man håller kontakt med sina vänner, letar rätt på gamla kompisar från dagis till universitetet, går med i grupper, lägger ut bilder och låter vännerna veta vad man gör just nu har de senaste månaderna definitivt hamnat på alla svenskars läppar. Vi verkar ha oceaner av tid att ägna oss åt alla otaliga ”applications”, som att skicka (låtsas)blommor och (låtsas)drinkar till varandra. Jag använder en av applikationerna och ställer en fråga på min sida: Varför fastnar man för Facebook? ”Det är en drog”, skriver en vän. ”Vårt allas bekräftelsebehov”, föreslår en annan. ”För att det är roligare än att jobba.” ”För att ansiktsboken är livet!”
En undersökning av kommunikationsbyrån JMW i veckan visade att Facebook nu är svenskarnas andrahandsval när det gäller sociala medier, före Myspace och Lunarstorm. Facebook ligger, enligt JMW, i topp av de sajter man har anslutit sig till under 2007.
Över 180 000 har registrerat sig i nätverket Sweden och fler tillkommer hela tiden. Vi ligger, trots vårt minimala befolkningsantal, redan på plats sju på listan över länder med flest aktiva användare.
It-historikern Lars Ilshammar påminner om att de skandinaviska länderna alltid har varit villiga att testa ny teknik. Att vi är ett av världens mest uppkopplade länder är naturligtvis ett annat skäl till Facebookhysterin.
Att svenskar är ovanligt trendkänsliga är givetvis ännu en faktor. När Facebook nämns i var och varannan tidning kan vi inte låta bli att gå in.
Björn Mellstrand, vd på JMW, tror därtill att den snabba svenska tillväxten beror på att media, reklam- och PR-folk är överrepresenterade på Facebook i Sverige.
Det har nog drivit på, säger han.
Etnologen Anne-Christine Norlén, som forskar om sociala möten på nätet, har dessutom en teori om att det faktum att svenskarna så snabbt tar Facebook, och andra sociala medier, till hjärtat handlar om att vi annars inte är så sällskapliga.
Vi är inte jättesociala när vi träffas på bussen eller gatan. Vi hälsar inte på människor i trappuppgången där vi bor, men vi kan gå in på Facebook och lägga till de mest udda människor som vänner, som någon arbetskamrats bror. Det intressanta är att se om det här i förlängningen förändrar vårt beteende ”in real life” ute på gatan, när vi har övat oss lite hemma i trygg miljö bakom datorskärmen.
Det är en intressant paradox. Det bottnar i ett behov att vara anonym och samtidigt bli bekräftad. Man kan undra varför vi uppskattar det så mycket i Sverige.
Bekräftelsen på Facebook innebär bland annat att man kan se hur många som kommenterar på ens sida och hur många som har lagt till en som kompis. För många verkar det bli en tävling att få så många vänner som möjligt.
Det blir väldigt ytligt. För vad betyder det egentligen att någon har ”addat” mig som vän? säger Anne-Christine Norlén.
Enligt Björn Mellstrand har Facebook ännu inte nått sin potentiella topp i Sverige. Men när står Facebook oss upp i halsen? När får vi nog av att bli uppletade av gamla vänner (som vi kanske egentligen inte vill ha kontakt med), ta hand om små fluffiga djur i ”fluff friends”-applikationen och veta vad kompisarna gör just nu?
Lars Ilshammar konstaterar att hajpen liknar den kring bloggar för ett par år sedan:
Det här är ju inte det första sociala nätverket på nätet. Om några år snackar vi kanske om tiden då alla var på Facebook och tycker att det känns lite beige.
Med tanke på hur trendnervösa vi svenskar är har vi nog flugit vidare till nästa stora grej om bara några månader. Fast kanske är vårt bekräftelsebehov så stort att vi hänger kvar ett tag till?
